Efterskalv

På den dovt morrande undertonen kunde alla runt bordet förstå att det hade varit ett rejält utbrott innan vi anlänt. Där satt alla grannarna, inbjudna på kaffe, kände skakningarna i efterskalvet och försökte skatta om de var på avtagande och lugnt att sitta kvar, eller om man artigt borde tacka för sig och gå hem igen.

 

Skrivpuff 2 november 2011

Plan

1. Försök lite till, så länge det langas sandsäckar till din plats i tillräcklig takt, så kan du klara det. Kom ihåg att vattenlinjen stigit dramatiskt förr, du har stått där hulkande i gråt och trott att fördämningen skulle brista, skälvande väntat på att ”Snart, snart vräker det grumliga vattnet ner min mur och sveper mig bort, drar mig ner”. Någon gång har det blivit så outhärdligt att stå där och vänta, så du klivit upp och berett dig på att kasta dig ut, för att få det gjort, men klivit ner på den torra sidan igen för att vattnet i sista stund dragit sig tillbaka.

2. Om det inte längre duger att bygga som du gör, om sandsäckarna inte räcker den här gången … då måste du till slut ta den där gamla gummibåten, även om den pyser och läcker, och lämna den här platsen, söka ett nytt ställe i mer höglänt terräng. Kanske får du tillbringa resten av ditt liv med att krafsa i jorden och baxa sten, men du behöver i alla fall inte drunkna.

Skrivpuff 31 oktober 2011

Hoppas

Jag hoppas att du kan få in i din lilla skalle att du bara förstör för dig själv! Du straffar inte mig, mer än att jag får en taskig torsdagsförmiddag. Jag kan gå härifrån, jag kan bara härda ut tills den här lektionen tar slut, säga mig själv att jag gör mitt bästa, städa upp efter dina och kompisarnas griserier, låsa salsdörren, hoppa in i bilen och åka härifrån. Åka hem. Medan du blir kvar, tror att du också kan vänta ut tiden tills lektionen är slut, strunta i att göra det du borde, för jag kan inte tvinga dina händer att försöka, inte tvinga din tanke att välja vilja. Du kanske behöver mig att spänna dig mot, trotsa mot mig som inte betyder något?

Du är ingen idiot, jag vet, även om du beter dig som en. Du är bara liten och har inte tid, inte lust, att lyssna. Att försöka nå dig är som att försöka föra samman två magneter med pluspolerna mot varandra.

Jag hoppas, jag hoppas verkligen att det finns någon annan, kanske en cool, glänsande manlig förebild som kan berätta för dig, få dig att förstå, någon som jag hoppas inte bara vill glänsa och vara cool, när du har tid och lust, när du öppnar dina öron och fäster din storögda blick på en person som du tror ska säga dig sanningar och viktigheter om livet.

Allt det där är lite väl mycket att hoppas på … och inte kan man bara hoppa in i sin bil, åka därifrån och sluta tänka på dig, överlåta till ”någon annan som säkert kan bättre” att få dig att förstå. Nej … Om en vecka är vi tillbaka på samma plats igen, du och jag och den helknepiga gruppen, som i en jolle på ett stormande hav, jag kommer att fortsätta försöka hålla dig kvar, medan du fäktar och vevar och försöker kasta dig i. Så dumt, så hopplöst, men jag hoppas  …

Skrivpuff 27 oktober 2011, om att hoppas

Som en skelande ko

Förståndiga rösten:

– Nja, du bör nog avvakta … vänta ett år till, se om fabriken överlever, om du har råd att lyxsatsa så här, på barnen, på familjen, på dig själv …

– Avvakta?! Avvakta?! Nej, jag har inte tid, jag måste göra detta nu! NU!

Så jag rusar ut som en skelande ko, dundrar ut i nå’n sorts flykt, flykt från verkligheten, tungt och skumpande, ben som slinter och far på slippriga stenar, på väg mot frihet och drömmar. Jag bryr mig inte om jag skrapar mage och knän, jag ska fram! Och efter en snubblande färd stannar jag upp, framme på den gröna ängen. Det är vackert! Hjärtat svävar lätt, öronen spetsas mot all denna härlighet … men så blir jag avbruten i min betraktelse, vänder på huvudet och ser tre små kalvar som kommer snubblande efter mig, det låter som om de gråter och jag förstår att ensam i härligheten finns inte längre för den här kossan. Det måste bli tillsammans med familjen i härligheten … Det måste gå, jag kan bara inte se hur det ska fungera just nu … De små buffar mig i sidan, jag böjer ner skallen, sliter av en tuva gräs, börjar tugga, mala, tugga … Får fundera på saken …

Skrivpuff 21 september 2011, om att avvakta

Repet

Katten på råttan,

råttan på repet ...

Det är jag som är repet,

till för att knyta ihop,

foga samman,

med stadiga knopar,

något som ska hålla långt in i framtiden.

Men jag känner mig gnagd,

något som ständigt nafsar efter mig,

och ibland lyckas sätta vassa tänder i mig,

försvagar mig,

Dessutom är jag alldeles för kort

för att räcka till för alla dessa knopar,

men det verkar inte någon bry sig om,

nej, knyt knoparna glesare,

förstärk med dokument!

Bara man inte går av …

Skrivpuff 2 juli 2011, om ett rep

Inte så redig, tyvärr

Jag hatar oreda!

Särskilt när det ringer på dörren och:

”Hej, hej, vi var bara ute och gick och tänkte att vi skulle titta in och säga hej!”

 Hej! Hej! Så! Nu kan ni gå vidare på er promenad!

 tänker jag.

Väntar några sekunder, förstår förstås att det enda riktiga, trevliga, som vänner naturligtvis gör är att bjuda dem att stiga på, känna sig som hemma.

Så jag gör det.

”Jaha! Ja, kom in! Ni kanske vill ha kaffe? Ja, ni får ta det som det är.”

 Ja, ursäkta, ursäkta, för att jag inte har det inredningstidningssnyggt just idag, det är bara för att jag aldrig har det, men jag kunde ha hunnit dammsuga och diskat om ni för en gångs skull kunde lyft luren och sagt att ni hade tänkt komma!

Jag hatar att jag har det så fult,

Jag hatar att jag står och ber om ursäkt, för att jag inte lyckas hålla en fin fasad, för att jag hellre gör något mer kreativt när jag får tid över än att städa.

Så får man stå här och skämmas istället,

jag som vill vara så himla redig.    

Skrivpuff 1 juli 2011, om en oreda

Vad pratar de om?

Jag skulle vilja kunna lyssna på de där två ute i vattnet.
Jag kan inte höra vad de säger härifrån land.
Vad pratar de om, 8-åringen och 11-åringen?

Jag bara njuter av att se dem tillsammans,
prata, leka, vara vänner, trivas ...
Bröderna, sönerna,
mina barn.

Skrivpuff 29 juni 2011, om att lyssna

Strömavbrottet

Något som numera hör till ovanligheterna är strömavbrott. För några år sedan hände det. Jag och mannen tittade förvånat på varandra, men insåg att det blåsiga vädret hade ställt till det någonstans och började fundera på att lokalisera ficklampor och värmeljus. Någonstans började en känsla av nostalgi från barndomens strömavbrott pirra.

Efter ett par sekunder hörs ett vrål från vardagsrummet och strax kommer en upprörd 7-åring stampande med en 4-åring med nedåtpekande mungipor i släptåg.

-          Sätt på TV:n igen!

Fulla i skratt försöker vi förklara att det inte var vi som stängde av. Vi visar på lampor som inte går att tända, datorn som inte går att starta, alla digitala klockor som är svarta och i grannarnas hus syns inte heller något ljus. Och till slut har vi övertygat dem om vår oskuld.

-          Vi har fått strömavbrott, killar! Kom, så plockar vi fram lite värmeljus, så kanske vi kan spela något spel och fika lite medan vi väntar på att strömmen ska komma tillbaka. Vi måste ha batterier i radion också så att vi kan höra vad som händer ute i världen.

Plötsligt har äventyrskänslan infunnit sig och vi stökar och ordnar med dessa viktiga saker och sitter sedan runt köksbordet, med värmeljus, ett sällskapsspel och några goda kex att knapra på. Radion spelar lågt i bakgrunden och vi har just bara varandras ansikten att titta på. Inget annat lockar och drar. Och vi tittar på varandra och lyssnar på varandra och vi har det gott.

Efter någon timma blinkar lampan till och TV:n börjar göra sig hörd igen inne i vardagsrummet. Strömavbrottet och vårt lilla äventyr är över.

Skrivpuff 5 juni 2011, om ett avbrott

Tur man inte är Kungen

-          Mamma! Titta vad jag hittade i soffan!

Sömndrucken öppnar jag ögonen och försöker hastigt fokusera blicken på den lille killen som med upprörd röst just väckt mig. Han håller något färgglatt i sin hand och efter ett par blinkningar ser jag vad det är och förbannar mitt slarv. Jag har glömt att slänga godispåsen från i går kväll. Och det var inte lördag igår, nej, nej. Vad ska jag säga nu? Det här är ju graverande bevis för en mamma som lyckats inpränta i sina barn att godis bara ska ätas en dag i veckan, i denna familj på lördagar. Självklart ska Mamma leva som hon lär om hon vill verka trovärdig, och det vill hon. Hur gör jag nu? För att vinna lite tid låtsas jag förvånad.

-          Nämen, vad är det du har där?

-          En godispåse! Och den är tom! Och det var inte lördag igår!

-          Jaha…! Ojdå …

Antingen kan jag förneka, säga att det var en gammal godispåse som jag hittade mellan soffkuddarna … eller kanske skylla på Pappa? Nej, inte skylla ifrån sig. Eller så gör jag helt enkelt en pudel och erkänner, avslöjar att Mamma inte är så rakryggat ståndaktig som hon velat påskina. Ärligt, men förmodligen försvårande för att fortsätta hävda att godis bara ska ätas på lördagar … Herregud, tur att man inte är Kungen som anklagas för att ha varit på illegal porrklubb inför sina barn och dessutom hela svenska folket!

Då hörs en harkling från andra sidan sängen.

-          Det var jag.

-          Men Pappa! säger sonen lite anklagande, men vänder sedan på klacken och går tillbaka till morgonTV’n. Blev det inte mer än så? Kanske är det mindre graverande för Pappa?

-          Tack! säger jag fånigt till Pappa, ganska nöjd över att jag varken behövde ljuga eller avslöja min dåliga karaktär inför barnet, inte just idag i alla fall. Jag funderar slött vidare på Kungen, om det skulle kunna funnits någon som kunde gått in och tagit på sig skulden för honom? Skulle väl vara någon Kungen-look-alike i så fall och samtidigt någon som det inte spelade någon roll för om alla vet att man roat sig på porrklubb. Nej, det blir nog svårt. Stackars Kungen.

Skrivpuff 31 maj 2011 (om något graverande)

Mors dag - den som får mest är bäst?

—    Kolla vad jag fick av barnen!

—    Åh, en ring! (Gud, vad löjligt, att de alltid går på mors dags- och fars dags- kommersen!)

—    Ja! Och kolla vad det står inuti då!

—    ”Till mamma. Vi älskar dig. Lillen och Lillan” (Men lägg av!!) Åh, vad fint! (Nu får de väl ge sig! Som om barnen, 6 och 9 år, skulle komma på nåt sånt för det första och sedan knata iväg och köpa en så’n ring till sin mamma!)

—    Vad har du fått, då?

—    Eh … nja, vi ska väl åka och fika lite sen kanske … (Fan! Att jag inte orkar vara sådär opåverkad som jag borde! Fan, vad jag också skulle vilja ha en ring!)

Spektaklet

—    Vilket spektakel! Ska han gifta sig? På riktigt?

—    Japp! Erkänn att du skulle velat vara bjuden.

—    Neej! Absolut inte! Inte efter vad han utsatte Annette för.

—    Jo, det var grisigt, fortsätta leva på henne, låta henne tro att de fortfarande hade det bra, när han i själva verket var ute och letade efter något nytt. Men är du inte lite nyfiken? På den där nya kvinnan? Vad är hon för en stackare som råkat ut för honom?

—    Ja, det är väl det man undrar, om hon är en stackare, eller om han hittat ett "psyco", så att han äntligen får vad han förtjänar …

-----

Det var ganska glest med besökare i den gamla stenkyrkan, trots att det var bröllop. På brudens sida fanns ett tjugotal personer och det hördes små utrop på amerikansk engelska när de tittade och pekade på de olika gamla utsmyckningarna i den gamla kyrkan.  Åldrarna sträckte sig mellan tonår till mitten på 70. På brudgummens sida satt ungefär hälften så många, någon tonåring men de flesta äldre.

Så hördes brudmarschen och alla närvarande reste sig och vände sig för att se brudparet tåga in. Näsdukar och kameror kom fram. Där kom de, bruden i ljusrosa sommarklänning och blommor i det blonderade håret och brudgummen i mörk kostym, något ytterst sällsynt för honom, men det såg bra ut, lite mer ordnat och pålitligt. Uppifrån orgelläktaren kunde man bara se lycka och trevnad och två medelålders människor som funnit kärleken och nu promenerade fram mot altaret för att lova varandra något viktigt. Om man bara såg detta, utan att känna till något om någons bakgrund, var detta en otroligt vacker syn.

Akten började, brudparet strålade, några av gästerna snyftade, brudgummens gamla farbror slumrade visst till, men det var ingen som märkte, eftersom han inte hann börja snarka så värst ljudligt. Att det var tredje gången gillt för brudgummen och andra för bruden, var det ingen som ville tänka på just i detta ögonblick. Nej, det hade varit för oromantiskt, för olycksbådande, man ville ju ändå tro på kärlekens styrka om så bara för denna vackra bröllopsdag.

Plötsligt väcktes brudens gamla farbror ur sin sömn av att kyrkporten öppnades med ett brak. Alla andra väcktes också, fast mindre bokstavligt ur det rosaskimrande vackra och vände sig alla samtidigt mot mittgångens nedersta ände. Där kom en mycket vacker kvinna i svart dräkt, och det långa mörka håret i en vacker uppsättning. I handen höll hon ett vitt kuvert. En sen, ohyfsad gäst, undrade brudens anhöriga, medan alla gäster på brudgummens sida stelnade av förlägenhet och oro för vad som skulle kunna komma nu.

—    Så, det är här ni håller hus, sa kvinnan med hög röst. Jag är ju såklart inte inbjuden, men jag var bara tvungen att se med mina egna ögon att det verkligen är sant att det här händer. Och så har jag skrivit ner lite sånt som kan vara bra att veta när man ska leva med den där mannen. Kvinnan hade fortsatt gå fram längs altargången och var nu nästan framme vid brudparet. Nu sträckte hon fram handen mot den gapande, förfärade bruden.

—    Hello, my name is Annette. I have written an important letter to you. Good things to know. I’ve tried to explain the best I can in English. Here you are. I wish you the very best of luck. You are gonna need it.

Bruden stirrade skrämt och även med en del ilska på den andra kvinnan, sedan på brudgummen, som började reagera, när han förstod att detta verkligen hände på hans dittills lyckliga dag. Han slet det vita kuvertet ur kvinnans hand och kastade iväg det.

—    Du är ju inte klok! väste han. Att du skulle vara tvungen att komma hit och förstöra den här dagen! För mig okej, men för Amanda. Hon borde inte behöva utsättas för din sjuka avundsjuka. Stick nu! Stick!

—    Ja, jag ska gå nu. Read the letter, it’s an amazing story anyway, sa hon vänd till bruden.

Sedan vände hon sig om och gick. Hon hann precis se det vita kuvertet plockas upp av brudens mor och hastigt förpassas till hennes handväska. Gästerna som såg hennes ansikte sa senare att hon såg ut som om hon skulle börja storgråta, när hon samtidigt började småspringa ut ur kyrkan. I själva verket kämpade hon för att hålla igen ett mullrande gapskratt, det skulle ju verkat sjukt på riktigt, tänkte hon senare när hon satt i bilen, flämtande efter det befriande skrattet, nöjd i vissheten att hon rivit allt vad rosa skimmer hette i trasor, förvånad över att hon, världens snällaste, var kapabel till så utstuderad elakhet. 

Skrivpuff 27 maj 2011

Mitt rackliga torn

Vippande, vacklande, når jag nästan fram. Behöver bara sträcka på mig, våga nå fram till det jag önskar.

Kanske borde jag gjort det bättre. Andra har byggt sina torn bredvid mitt. Byggt stadiga pyramider som man kan klättra på, uppför och nerför, om man vill, stanna på mitten och ta en fikapaus och sedan fortsätta uppför och hämta det som behövs, kanske papper, kanske penna, kanske tid …

Nej, jag har inte tid och inte råd att lägga energi på att gräma mig över att jag inte byggt någon stadig pyramid, utan istället ett rackligt torn! Nu står det här och jag når i alla fall upp, nästan. Jag använde de bitar jag hade. Om jag hade byggt på något annat sätt hade jag aldrig nått upp! Jag får väl förstärka efter hand …

Förresten är det ganska skumt här. Man ser inte varandras torn så noga, mer anar, föreställer sig. Kanske är det inte så många stadiga pyramider som jag först trodde och kanske är de flesta ombyggda, tillbyggda rackliga torn …?

Skrivpuff 2 maj 2011, Skriv till en bild

Brytningstid

Vill att detta ska vara en brytningstid

en växling från det gamla mönstret som varat en tid,

till något nytt …

Jo, det är definitivt en brytningstid,

men vad jag växlar till är inte riktigt färdigformat än,

Jag vet att det kommer en sommar efter min vår,

men blir det en lång och varm en?

Eller blir den regnig och kall?

Får jag blomma och bära frukt

eller blir det goda bara snigelmat innan det hinner njutas?

Hur som helst,

nu är rätta tiden att peta ner mina nya frön,

och vattna och vårda och hoppas och tro.

Skrivpuff 1 maj 2011

Som ett hårt pekfinger

Nu rör det på sig igen

Oron drar som ett hårt pekfinger i min mage

lite hit och lite dit

lite upp och lite ner

Ibland kan det vara som en kittling

men inte idag

idag är det alldeles för hårt för att vara en kittling.

Det är den där fabriken …

Hur blir det med den?

Den där fabriken

som betalar halva vårat liv,

hur blir det med den?

Hur blir det med huset?

Hur blir det med barnen?

Hur blir det med kärleken?

Hur blir det med allt?

Skrivpuff 26 april 2011 (Om att röra sig)

Panik

Skrivpuff 24 april 2011

Konsumtionen ökar! Handeln spås slå nya rekord! Extrapris! Köpfrossa! Handla nu, betala senare! Köp! Köp! Köp! Se nu, det går bra för oss, för nu kan vi konsumera mer än förra året!

Jag läser och försöker förstå. Paniken knackar på lite försynt först. Jag gläntar på dörren och säger bestämt ifrån utan att se någon i ögonen.

—    Nej tack! Jag ska inget ha! och så stänger jag fort. Jag tänker minsann inte bjuda in den där otrevliga känslan förrän jag blir absolut tvungen.

Jag läser vidare, jo, det här med att handla är väldigt viktigt, för vårt land, hjulen ska rulla. Vad är det vi ska köpa? Spelar det någon roll? undrar jag, men har nog egentligen redan förstått att det är av underordnad betydelse. Men här står också på en annan sida att vi måste bli mer medvetna konsumenter. Ja, det fick man väl lära sig redan när man började få veckopeng, och om inte då så när man hade hemkunskap i skolan. Vad är det för nytt? Vad är det folk inte förstår? Jo, men det nya är ju miljöaspekten, inte bara den rent ekonomiska. Jordens resurser kommer inte att räcka till oss alla om vi inte ändrar på oss. Nu hör jag knackningen igen, lite starkare nu.

—    Nej tack! Jag sa ju att jag inte vill ha något! säger jag och försöker dra igen dörren lika hastigt som förra gången. Men Paniken har hunnit sätta en fot emellan, som värsta actionskurken. Och med en ful, stark hand drar han upp dörren och tar ett kliv in.

—    Du vet att det redan är för sent, va’? säger han allvarligt till mig. Du fattar väl att det är alldeles för få som är beredda att ändra på sina bekväma liv? Åtminstone inte i den utsträckningen som krävs för att göra någon skillnad. Är du ens själv det?

—    Jo, det är jag visst! hävdar jag men vet att det inte alls är lika tvärsäkert som mitt uttalande.

Actionskurkspaniken ler och skakar på huvudet när han resolut går förbi mig och rakt in i mitt kök. Han pekar på den nya datorn.

—    Var du verkligen t v u n g e n att ha en ny dator? frågar han. Och fungerade inte köket eftersom ni var tvungna att byta ut alltihop till ett  nytt  och fräscht?

—    Ja, men min familj har i alla fall inte en TV-apparat i varje rum som många andra! Och vi har bara en bil! Och vi köper faktiskt inte allting nytt! försöker jag försvara mig. Samtidigt vet jag att jag skulle kunna göra mycket, mycket större uppoffringar.

Och Panik vet det också, det ser jag i hans blick när han lägger upp sina stinkande fötter på mitt  köksbord och lojt visslande börjar bre sig en smörgås.

Om att lida

Skrivpuff 22 april 2011

”Vill man vara fin får man lida pin!”

Men jag är inte mycket för det. Alltså, faktiskt är det något som protesterar i mig mer och mer. Den kära filmrepliken ”I’m too old for this shit”, passar bra att använda vid flera skönhetsbestyr.

Nu när våren äntligen har överfallit oss så är det ju det här med benbehåringens ansning som jag inte bara kan strunta i längre. Ibland önskar jag att jag var en sån där stark person som kunde gå omkring med sina lurviga ben och bara känna sig bekvämt naturlig, oavsett iklädd jeans, shorts eller baddräkt. Men jag klarar det inte! Man vill ju se lite … vårdad ut.

Så, då finns det ju flera sätt att ta sig an ”problemet”, och alla tycks bjuda på mer eller mindre lidande. Man kan ju till exempel fortsätta gå i långbyxor, det gör inte ont alls, men kan bli plågsamt i värmen, och är ju rätt trist också ... Nej, det slutar ändå alltid med någon typ av hårborttagning.

I början av säsongen brukar jag satsa på uppryckning med rötterna, för då får man ju släta ben jättelänge! (Och gyllenbruna och långa och slanka också, väl?) Men efter en mycket kort period brukar entusiasmen svalna och apparaten åker ner i en låda. För när jag står där och bedömer mig själv iklädd shorts så kommer jag missnöjt ihåg att det var precis likadant förra året, benen är visserligen hårlösa, men med samma gamla fula knän och så dessutom rödprickiga efter noppringen så att det mest liknar en allergisk reaktion. Nej, det är inte det strålande resultat som jag tycker att jag förtjänar efter en sådan smärtsam procedur.

Jaha, åter till den gamla trotjänaren, rakhyveln, och det regelbundna skavandet. Det gör ju i alla fall inte ont, enda lidandet är väl det tråkiga i att behöva utföra själva skavandet var och varannan dag, men det kanske kan anses som lagom mycket pin för att få vara lite fin.

Om integritet

Skrivpuff 18 april 2011

 I en korridor i en skola.

—    Vad sysslar de med där borta egentligen?

—    Menar du vid Davids skåp?

—    Ja, det kommer ju folk dit hela tiden.

—    Ja, men han säljer visst grejer, har jag hört.

—    Vadå, grejer?

—    Nå’n sorts tabletter, eller nå’t.

—    Säljer han det här?! I skolan?! Hur vågar han det? Är han inte rädd att polisen ska komma med hundar och söka igenom skolan. Har de inte pratat om det?`

—    Nej, men det blir inget, de kom ju fram till att det skulle kränka vår integritet.

—    Jaha …

Om att stagnera

Skrivpuff 14 april 2011

Ännu ett fult ord

STAGNERA …

(= avstanna t. ex. i utvecklingen; stocka sig)

 Oj, oj, oj …

Hur kan man ens tillåta sig att hamna där?!

Så lat och okreativ får man ju bara inte bli.

STAGNERA,

ordet får mig att skyndsamt resa mig upp,

se mig omkring,

kontrollera att det inte börjat växa mossa någonstans,

för att jag slagit mig till ro,

för att jag börjat känna mig nöjd,

med mitt liv, med mig själv,

för att jag hittat ett sätt att ta mig an mig själv

som duger.

Tecken på utveckling, tänkte jag ...

Ligger det möjligen en sorts stagnation

i att fortfarande
genast försöka hitta

en fläck, något vanprydande

på det som jag först var väldigt nöjd med?

Om en nyckel

Skrivpuff 13 april 2011

(Forts. från 12 april)

Elin hade hämtat upp stora säckar att sortera garderobens innehåll i. Det var ju inte bara att slänga saker och ting hur som helst. Nej, när man kom till returstationen skulle allt sorteras, brännbart, metall, elektronik, och så vidare. Så det var lika bra att få det gjort från början.

— Nej, nej, nej … det här var inte bra … mumlade Elin när hon upptäckte flera buntar med gamla veckotidningar. Såna här saker klarar jag inte av att slänga utan att titta igenom! 1953… Det finns väl folk som samlar på sånt här. Hon lyfte ut tidningsbuntarna för att komma vidare in i garderoben.

Nöjd kunde hon konstatera att här fanns en hel del som hon kunde slänga rakt ner i säcken för brännbart utan minsta övervägande, en gammal madrass, några uråldriga dynor som hon trodde hörde till något utemöblemang, en gammal städrock i ett otroligt fult och slitet tyg, så hon behövde inte ens fundera på om tyget kunde passa i något lapptäcke eller trasmatta. När hon kastade ut rocken missade hon säcken och när den landade på golvet bredvid hördes ett dämpat ljud av något hårt som slog mot golvet. Förmodligen en av knapparna tänkte Elin och lyfte upp rocken för att lägga ner den i säcken. Men kunde verkligen någon av de där plastknapparna ha gett ifrån sig ett sånt ljud? Hon fick för sig att känna i de raka, djupa fickorna. Där låg något, fast det var mjukt … Hon fick upp en hopknölad tygnäsduk, vit med broderat monogram hann hon se innan hon hastigt kastade den i sopsäcken. Men när hon nu något avvaktande förde ner handen i fickan igen, kände hennes fingertoppar sval metall och den omisskännliga formen av en nyckel. Hon fick fram den och såg på den i handflatan. Den var gammal och lite böjd och hörde troligtvis inte till en dörr. Kanske en möbel.

Om att behålla något

Skrivpuff 12 april 2011

— Men snälla nån … suckade Elin när hon öppnade dörren till snedgarderoben. Fullt, ända fram till dörren. De har inte tömt här heller! ropade hon till Mårten.

Mårten kom upp för trappan och kikade in i det ljusa sommarrummet.

— Nej, nu ringer jag och pratar med dem, sa han när han fick se all bråte som var på väg att falla ut från den öppna garderobsdörren. Han vände genast om och trampade irriterat nerför trappan igen. Elin hörde honom rota efter telefonnumret och en liten stund senare påbörja ett samtal med någon. Han lät förvånansvärt trevlig, med tanke på hur irriterad hon visste att han var. Hon lyssnade på hur Martins röst talade och tystnade om vartannat där nere. Så tog samtalet tvärt slut. Strax därefter hördes hans steg i trappan igen. Och när han kom in i rummet igen suckade han och sa:

— Det var sonhustrun jag pratade med. Hon bad om ursäkt, men hennes man hade så mycket att göra med sin firma just nu och själv hade hon en treåring och ett tvillingpar på fyra månader. Hon grät.

— Men det finns ju faktiskt firmor som åtar sig sånt här om man inte kan göra det själv, påpekade Elin. Det är ju inte så kul för oss att först flyttstäda lägenheten vi flyttar från och sedan i stort sett  flyttstäda här också.  Vad sa du då?

Mårten tittade ut genom fönstret som inramades av vita tyllgardiner som mycket väl kunde ha hängt där de senaste 40 åren.

— Jag sa att vi skulle ta hand om det. Han gjorde en grimas när han vände sig mot Elin och försökte sig samtidigt på ett litet blidkande leende. Jag sa att det inte var några problem …

Elin stönade. Hon var så trött på att röja, sortera, packa, slänga, flytta saker och städa. Nu var det inte spännande och kul längre, nu ville hon bara bli färdig.

— Okej … Eftersom hon grät då. Men du, hittar vi något värdefullt, bland all den här bråten, en bortglömd Picasso eller så, så behåller vi den!

Om en resa

Skrivpuff 11 april 2011

Bilen var fullpackad av bara det nödvändigaste, till en mamma, en pappa och en 3-månaders baby. Det var familjens första längre resa. Det var i flera avseenden en förstagångsresa.

Det var första gången inte någon suttit och väntat vid köksfönstret och skyndsamt öppnat ytterdörren när man stannat bilen på gårdsplan. Den här gången hade jag egen nyckel med mig. Det var mormors, den med kedjan att ha om halsen.

Det var också första gången jag kom hit som mamma, jag var inte längre den yngsta generationen. Och den äldsta generationen fanns inte längre här.

Jag öppnade bildörren och klev ut, och den speciella vinden mötte mitt ansikte. Det blåste alltid mer eller mindre här eftersom det var öppna fält i stort sett runt om gården. Jag såg ut över fälten, där rågen stod och jag tänkte att det där har min morfar sett till att få i jorden, men någon annan får skörda. I kanterna lyste det här och var rött av vallmo. Ogräs, hade mormor och morfar sagt när vi som barn kom med en hel bukett av dem för att ställa i en fin vas och ha på köksbordet.

Jag satte nyckeln i dörren och vred om. Dörren gick upp och dess välbekanta ådringsmålade insida visade sig. Jag klev in, och kände till min lättnad att det luktade som vanligt, jag hade varit orolig för just det. Tog några steg in i huset. Allt såg ut som vanligt. Ändå var allt från och med nu på ett annat sätt. Det var tyst. Mitt barn därute i babyskyddet skulle aldrig få höra dessa äldres, mina äldres, berättelser. Nu var det jag som skulle berätta detta vidare och jag visste att jag aldrig skulle lyckas lika bra. Det skulle bara bli bleka försök. Men jag såg fram emot att försöka.

Det var en sorg att inte min morfar fått se och höra och hålla i min son, jag vet att han skulle öst beröm och varma ord över honom. Den vissheten får räcka.

Det var trots allt en fin resa, att se att platsen finns kvar, vinden och dofterna, och alla minnena som de väcker.

Om att anlita någon

Skrivpuff 10 april 2011 

- Ska du inte ta och anlita någon, typ någon yrkesman?

- Nä, min själ! svarade morfar på sin mjuka skånska och man kunde höra att han småskrattade för sig själv och tänkte att stadsbor ropar då på hjälp för minsta lilla.

Morfar hade nog aldrig anlitat någon. Han var min hjälte. Han kunde allt! Han kunde bygga saker och laga saker. Han kunde sköta djur och odla potatis. Han kunde köra traktor och mura väggar. Han till och med klippte sitt eget hår efter att mormor inte kunde längre. Och dessutom kunde han laga god mat.

Den här gången var det avloppet från toaletten som skulle grävas upp och rättas till för det blev visst stopp ibland. Det passade bra att göra jobbet när vi kom ner och hälsade på. Han hade planerat alltihop och det var planerat så att det var svärsonen, min pappa, som skulle stå för det mesta grävandet. Pappa muttrade lite grann, men ställde så klart upp. Själv måste han ju tänka på sitt hjärta, han gjorde det ibland, när det passade. Vid andra tillfällen kunde man komma ner till Skåne och upptäcka att han flyttat en halv lagård på egen hand och eftersom han stod där och stolt förevisade bedriften så hade ju hjärtat bevisligen klarat det.

Kanske var det så för de flesta förr, att man klarade sig själv, eller kanske tog hjälp av någon granne eller släkting. Och man hade så mycket kunskaper med sig redan från tidiga år eftersom man fått hjälpa till och sett och lärt samtidigt.

Jag bär det där skånska småskrattet med mig och jag kan höra det ibland när jag precis bestämt mig för att anlita någon hantverkare för det ena eller det andra. Ibland kan det få mig att tänka: ”Nä, min själ, det här klarar jag själv!” Andra gånger får man ju bara strunta i att lyssna på det och försöka hitta någon bra som kan hjälpa en med något av allt det där man inte klarar av, eller hinner eller vågar ge sig på själv.

Om en lösning

Skrivpuff 8 april 2011

Smärtan var värre än hon någonsin upplevt. Hennes kropp protesterade och skrek. Hon uppfattade varningsklockor som signalerade till henne. Detta är farligt det du håller på med nu. Du kan dö. Ditt barn kan dö. Hon drog djupa andetag i lustgasmasken.

”I’m to old for this shit”, tänkte hon när hon vred sig i ett lönlöst försök att komma undan smärtan. Hon hade alltid gillat den där filmrepliken, och faktiskt, allt oftare nu hade hon börjat få användning för den. Hon grep med händerna efter något att hålla i sig i för livet och hon hittade den starka armen. Hon höll ögonen stängda, hopknipna. ”Herregud! Jag kanske dör! Nej, jag dör inte, jag är ju på sjukhus. Det här är normalt. Normalt?!! Hur kan det här kallas normalt? Jag kommer att gå sönder! Hur kan de låta mig ligga här och gå sönder! Och kanske dö?! Man vet inte … Det måste finnas ett annat sätt att få ut barnen! Herregud! Inte kan de väl låta kvinnor hålla på och föda på det här viset! Det är ju skandal! Någon måste ju komma på en lösning! Ja … jo, just det, det finns ju redan en lösning… Kejsarsnitt. Men det ville jag ju absolut inte vara med om. Men det gör så ont. Jag är rädd! Jag har gjort det förut, jag vet att jag klarar det. Jag är rädd! Inte stark som förr! Är jag verkligen to old for this shit?”

Utifrån den verkliga världen trängde barnmorskans röst in och avbröt lustgassurret:

- Nu, Marie, måste du verkligen krysta nästa gång du får en värk, för nu börjar det bli jobbigt för bebisen, den behöver komma ut snart.

”Krysta, visst, krysta, har jag inte gjort det? Min bebis har det såklart också jobbigt! Här ligger jag och tänker på mig! Vad är jag för en mamma?!”

När nästa värk kom kände hon fortfarande rädsla, men äntligen kände hon också styrkan, som att äntligen få ett par åror till den lilla roddbåten där hon så länge kastats hit och dit i de skrämmande vågorna. Nu hade hon i alla fall en chans att komma dit hon ville och så befallde hon den halvgamla kroppen att krysta som den aldrig gjort förr. Och kroppen visade sig fortfarande perfekt skapad för det här jobbet och krystade så bra och så länge att den lilla bebiskroppen gled ut helt och hållet. Och genast fick kroppen sin belöning, när smärtan försvann.

”Herregud, kunde ingen kastat hit ett par åror lite tidigare …” tänkte hon.

Om att sovra

Skrivpuff 7 april 2011
(Ett litet försök till Haikudikt)

Sovra, rensa ut,

Spara pärlorna bara,

Sakna ej, nej, njut!

Om statistik

Skrivpuff 6 april 2011 - statistik

Ett olycksfall på fabriken.

En siffra i statistiken.

Men först ska allt redas ut.

Den mänskliga faktorn ges skulden till slut.

En arm i paket,

sjukskrivning efter det.

På andra sidan jorden

får en familj hämta pappas lik.

Han gjorde saker

till Lyckligt Lottades billiga butik.

Men i denna fabrik

förs ingen statistik.

Om en strävan

Skrivpuff 5 april 2011

Jag knackade hastigt på dörren till rum 7 och öppnade nästan genast därefter. Jag hejdade mig mitt i steget när jag såg att där fanns en besökare.
- Oj, ursäkta, jag visste inte att Ida hade besök. Men vad roligt!
Jag tyckte verkligen att det var roligt för Idas skull. jag hade aldrig någonsin sett någon besökare där och jag visste att hon inte hade några barn eller barnbarn som de flesta andra som bodde på avdelningen.

Besökaren var en kvinna i 45-årsåldern, lång och slank, med en klassisk pagefrisyr och hon såg en aning granskande på mig. Jag tittade på Ida för att få någon ledtråd om vad de kunde ha för någon relation. Ida satt som vanligt i sin rullstol, söt som en liten docka var hon i en av sina blå klänningar och en liten brosch med en pärla höll ihop kragen ordentligt och prydligt. Det gråa håret var samlat i en rund liten knut i nacken, det var jag själv som hjälpt henne med den i morse. Hon tittade ner på sina värkbrutna händer och slätade sedan ut kjoltyget.
 - Jag skulle bara hämta Ida till eftermiddagskaffet, men nu när du har besök, kanske du vill ha en bricka in på rummet, Ida? Så kan ni fortsätta prata, föreslog jag.
Kvinnan tog sin handväska och började ta på sig sin scarf samtidigt som hon svarade åt Ida:
- Nej, jag skulle ändå gå. Ida tjänade hos oss, förstår du, så jag brukar titta in hos henne då och då. Jag vet ju att hon inte har någon familj som kommer.
Jag förstod att det var meningen att skulle låta trevligt, men kvinnans totala avsaknad av värme i rösten gjorde att det inte alls stämde. Uttrycket "tjänade" hade hon använt! Sådana formuleringar hade jag bara hört i de gamla svartvita, svenska långfilmerna som gått som matinéer när jag var liten och jag hade nog aldrig riktigt sett det som någons verklighet. Men lilla Ida hade alltså varit just en sådan "tjänarinna", som susat omkring i något fint hus och uppfyllt andra människors önskningar och kanske offrat sina egna önskningar i livet på köpet, kanske inte kunnat välja något annat.
- Ja, hej med dig, Ida. Du får be flickan sätta blommorna i vatten åt dig.
Och så gick kvinnan hastigt förbi mig och ut i korridoren och var borta.

Jag tittade på Ida som fortfarande satt och slätade ut kjolen, försiktigt med sina reumatiska händer.
- Ja, jag har då alltid strävat efter att vara till lags, sa hon på sitt försiktiga, nästan ursäktande sätt. Och det är ju ändå snällt av lilla Ingrid att komma och hälsa på mig ibland. Men det känns allt besvärligt också, sa hon och tittade upp på mig nu, när jag sitter i den här stolen och kan inte göra något längre.
- Jag ska ordna en vas till blommorna så ska du få kaffe och en liten kaka sen.
- Åh, det ska bli gott, tack, tack.

Jag gick till bordet vid fönstret där buketten låg invirad i silkepapper. Det var en liten bukett, tänkte jag när jag vecklade upp pappret. Hon gav ändå intryck av att kunna kosta på en gammal tjänarinna en ordentlig bukett, hann jag tänka innan buketten blev synlig. Där låg den sötaste lilla handplockade bukett av liljekonvaljer. Och doften spred sig genast. och jag kände att i den där lilla buketten fanns det något mer än man kan finna i en aldrig så fin köpebukett. Kanske hade lilla strävsamma Ida haft en större betydelse i det där hemmet än de där springande tjänarinnorna jag sett susa förbi på de svarta långfilmerna, större betydelse än kvinnan Ingrid var kapabel att uttrycka.

Om något enkelt

Skrivpuff 4 april 2011

Det borde vara enkelt!

"Vart är vi på väg?"

Precis som i det kända TV-programmet, fast i mitt huvud istället.
Vågar ännu inte ställa frågan högt, kanske aldrig.

Det borde vara enkelt!
Åtminstone enklare nu, när vi varit på väg i 20 år.

Nej, jag ställer inte frågan högt,
försöker istället tyst, i smyg,
samla ledtrådar till svaret.
Och vad får jag ihop?
Ledtrådarna är då minst lika kryptiska och svåra
som TV-programmets 10-poängsnivå.

"På 10-poängsnivån ..."
och ledtrådsmakarna ler och ser så belåtna ut,
nöjda över sina fyndigheter,
allt är tydligt när man vet svaret ...

För vi är väl på väg till samma ställe??
Plötsligt ser jag framför mig Musse Piggs husvagnstur
som brukar visas på julafton.
Det är jag som kör bilen och styr försiktigt nerför berget,
och du tumlar ner i husvagnen längs en annan bergssida.
Klart att du har svårt att svara på vart vi är på väg,
när du kastas hit och dit i den där lådan.

Men längre neråt vägen
kanske vi har samma tur som Musse och Långben i filmen
och krokar i varandra igen.
Och då åker vi till något bra ställe
och hjälps åt att fälla upp den idylliska pappfonden,
som blir bakgrunden
till fortsättningen på vårt liv tillsammans.
Jag längtar.

Om ett tillskott

Skrivpuff 3 april 2011

- Här! Ta nu de här pengarna och så köper du en flaska Explorer.
- Men mormor, ska du åtminstone inte ha något som är lite ... godare?
Hon vände sina gråa ögon mot barnbarnet och såg på honom med sin bestämda blick. Hon visste att Explorern hade rykte om sig att vara alkoholistdricka, men sånt trams var hon för gammal för att behöva bry sig om. Hon var ingen alkoholist och det visste alla som behövde veta det.
- Nej, varför det? Jag tar en sup varje morgon och Explorern har dugt bra hittills. Här! Ta nu pengarna! sa hin och viftade med femhundringen.
- Men mormor, den kostar inte så myck ...
- Ta nu pengarna! Nu började hon bli irriterad. Det var väl märkvärdigt att hon skulle behöva bli motsagd i tid och otid, hon var inte van vid det. Hon såg att barnbarnets nya flickvän hade hoppat till vid hennes sista uttalande. En blyg liten viol, men hon verkade snäll och rar mot hennes favoritbarnbarn, så hon hade genast bestämt sig för att tycka om flickan. Kanske var det något hon lärt sig på alla sina levnadsår, att snabbt bedöma vilka som var människor värda att tycka om, eller kanske var detta att bestämma sig snabbt bara något hon unnade sig på ålderns höst.
- Ta nu pengarna, sa hon igen lite lugnare, och åk iväg och handla, för när ni kommer tillbaka ska vi dricka kaffe och smaka på kakan jag köpt och jag har inte druckit kaffe sedan i morse så det är bäst att ni skyndar på.
Hon såg att barnbarnet himlade med ögonen mot flickvännen innan de försvann ut genom ytterdörren och hon log för sig själv. Hon visste att han visste att hon aldrig skulle ge sig, men varje gång försökte han göra allt riktigt och lämna rätt växel, och visa kvittot, precis som man ska. Det uppskattade hon. Hon log fortfarande när hon började plocka med kaffepannan, för hon hade redan bestämt sig för att han skulle behålla växeln efter inköpet på Systembolaget. Och om han skulle få för sig att säga emot henne igen, så skulle hon låtsas bli arg på riktigt. De där unga kunde säkert behöva ett litet tillskott i kassan.

Om att sabotera

Sabotören

- Min lille sabotör ... säger jag och suckar. Saboterad nattsömn, tankarna raglar fram i huvudet och försöker tappert ordna sig till något briljant, det lyckas ibland och om jag är riktigt snabb lyckas det bli nedskrivet också.  Den saboterade nattsömnen märks också i mitt ansikte, mörka ringar under ögonen och har inte rynkorna blivit fler ...? Den saboterade kroppsformen har du väl också bidragit till, lite hängigare här och lite mjukare och rundare där. Men du bara skrattar och gosar in dig i allt det mjuka.  Och jag skrattar med dig. I ärlighetens namn var jag inte direkt i närheten av starta en fotomodellskarriär innan jag  fick dig heller.

Jag lägger försiktigt täcket över ditt ansikte och känner din förväntan:
- Var är Lillen? Efter två sekunder kastar du av dig täcket och tittar på mig med världens lyckligaste ansikte.
- Ja, där är Lillen! Och så skrattar vi, och jag förundras igen över hur du kan vara så vansinnigt pigg och framförallt så fantastiskt glad, när du alldeles nyss slagit upp ögonen.

Du förstår inte mycket du, min lille sabotör, ändå tycks du ha full koll på det verkligt viktiga här i livet, att vara mätt, glad och nära den man älskar.

Om att vägra

Skrivpuff 29 mars 2011

Jag vägrar att bli trött och ledsen,
vägrar att känna att detta aldrig kommer att gå.
Jag vägrade igår, och i förrgår, många dagar nu,
jag orkar nog vägra i morgon också.
Det kan vara jobbigt att vägra ibland,
man måste vara stenhård hela tiden.
Ibland tappar jag taget om min vägran
Med en smäll flyger buren upp
och med ett vrål kastar sig monstret ut
slungar sina oförlåtligheter omkring sig
klöser med vassa klor mot alla som finns nära,
mig med
och hur snabb jag än är att få in monstret i buren
så hinner det oftast ställa till med något
så att jag får samla upp och ordna till efteråt.
Sen får man trösta och klappa,
inte minst monstret i buren.
Monstret är faktiskt ganska rart
när man kliat det bakom örat tills det spinner
och man ser till att hålla buren stängd,
så länge man orkar vägra att bli trött och ledsen.

Om att försumma

Skrivpuff 28 mars 2011
Försumma, ordet är som en anklagelse, något du borde ha gjort, men inte gjorde av någon anledning ... Du kanske glömde, inte hann, slarvade eller helt enkelt sket i det!

Om du gjort dig skyldig till fall av försummelse, väntar alltid en påfäljd. Somliga straff kommer genast, andra låter vänta på sig ... En försummad växt vissnar och dör ganska genast, medan en försummad relation kan fortsätta att se fin ut på ytan riktigt länge, men plötsligt en dag, när den utsätts för en liten stöt krasar färgen i flagor och du upptäcker att där under finns bara något murket och dött. Kanske går det att rädda, men det är ett jävla jobb, som med allt man ska ta igen som försummats. Men det jobbigaste kanske är känslan som sitter som ett irriterande skav att du får skylla dig själv, för du kanske glömde, inte hann, slarvade eller helt enkelt sket i det...

Om att bli avbruten

Skrivpuff 2011.03.26

Hon hör babyns skrik genom toadörren och sedan ännu en liten röst:
- Mamma! Lillen är vaken nu!
- Men Herregud! Finns det INGENTING jag kan få gjort utan att bli avbruten!  Det är nära att förtvivlan pressar sig ut som heta tårar, men hon biter ihop och får stopp på det när de ännu bara ligger som lite extra fukt i ögonen och grumlar synen en aning.

Så löjligt! Att tro att hon skulle hinna göra i ordning i köket, dammsuga och äntligen få skriva ner det där sista som hon hade haft i skallen. Lillen brukade ju sova minst en timme den här tiden på dagen. Hon torkar sig snabbt och tvättar händerna. Kommer ut från badrummet.
Blåst på konfekten ... tänker hon,  ja, blåst på råkosten och havregrynsgröten med, far det genom hennes huvud, när hon blänger på disken och dammsugaren. Hon går bort mot sovrummet, där bebisen fortfarande ligger och snyftar. Där står visst tvättkorgen också, den som skulle ner i källaren, men aldrig kom dit, eftersom hon var tvungen att leta reda på en cykelhjälm till någon.  I vardagsrummet står handarbetskorgen med projekt som lockar och drar, men det känns sällan som någon idé att ens börja, eftersom hon ändå snart blir avbruten.

Hon kommer in i sovrummet. Blicken hinner fastna en halv sekund på boken vid hennes huvudkudde. Bokmärket är inlagt bara några sidor från början. Det går långsamt framåt, men när det gäller läsningen är det oftast hon själv som avbryter sig, genom att helt enkelt somna efter bara en liten stund.

Så är hon framme vid spjälsängen och så fort Lillen får syn på henne tystnar gråten och det lilla runda ansiktet blir lugnt. Hon tar upp den lille och känner den varma, mjuka lilla kroppen i sin famn och hon minns med ett styng något annat som blivit avbrutet. Redan i elfte veckan, så hon borde varit beredd. Men hon hade ju redan börjat längta efter just den här speciella värmen som bildas mellan en bebiskropp och en mammakropp. Hon tänker på det här andra som blivit avbrutet och känner att just den här värmen är så mycket mer värd än att aldrig bli avbruten.

Om ett äventyr

Skrivpuff 24 mars 2011

Om ett äventyr

Ett äventyr ... spänning, pirr i magen, faror, skräckupplevelser, lyckorus och segerkänslor när man övervinner svårigheterna, som ibland syntes alldeles omöjliga, och man kommer ut levande på andra sidan. Man har upplevt något, man har något nytt som man bär med sig för alltid, som förändrat en åt ena eller andra hållet.

Först far tankarna iväg till Indiana Jones fantastiska strapatser i filmens värld, sedan går de till tågluffande ungdomar som är nyfikna, och modiga människor som flyttar till andra länder, som vågar, som vågar bryta upp och lämna det kända för något nytt, något okänt. Jag är ingen sådan modig människa, tänker jag och skäms lite grann. Börjar åtminstone bli tillräckligt gammal för att våga erkänna att jag inte är en sådan där modig människa och inte strävar efter att bli det heller.  Jag är en sådan där som stannar kvar.

Ändå känns det som om jag står inför ett sorts äventyr nu i alla fall. Och det ska bli spännande att se hur det går, om det blir svårt, om jag klarar det, om jag lär mig något nytt och kommer ut på andra sidan förändrad. Jag ska inte ge mig ut på en lång resa, inte flytta utomlands, eller ens till ett annat hus. Jag ska snarare öppna dörren till en gammal garderob, rensa i lådorna på högsta hyllan och se vad jag hittar. Jag har för mig att jag hade något fint där. Kanske min egen skatt?