Glasklart, så tydligt att det inte på något minsta vis går att missförstå, inget att fråga om, inget att ifrågasätta. Även hennes röst är glasklar, tydlig, utan minsta spår av darrning eller tvekan, när budskapet glider över hennes ljusrosa, salivblanka läppar. Hennes läppar är alltid salivblanka, hon låter tungan fukta dem i en vansinnig, överdriven frekvens. Egentligen ser det ganska äckligt ut, men eftersom det är hon som gör det har flera andra flickor börjat göra likadant. Förmodligen för att på något vis likna denna bedrägligt ljuva varelse med det änglalockiga håret och den allmänt käcka uppsynen. Hon är så söt, men hennes dialekt är bred och ful, hennes ord bortom barmhärtighet, och upplagda för att plocka hem poäng och skratt i flickringen.
Så vad var det hon sa? Jag minns inte. Det starkaste minnet är just det där glasklara som kunde nagla fast mig, göra mig svarslös och försvarslös. Och enda sättet att, inte undkomma, men slippa höra, var att gå därifrån, rakt ut i ensamheten, tystnaden, dit inte det glasklara nådde, bara emellanåt vi-hör-minsann-ihop-skratten från ringen.
Jag hatar dig G. Får dock genast ångest, tänk om du fått cancer, eller förlorat ett barn, om det är synd om dig. Och tänk om det var synd om dig redan då? För att ingen egentligen tyckte om dig, ville vara din vän, utan bara var rädd för dig. Eller om din pappa var alkoholist? Eller något annat hemskt? Vad vet jag? Jag vet bara att du var en av dem som drabbade mitt lilla barnjag och knycklade ihop det till något som varit svårt att helt släta ut igen.
Skrivpuff 3 november 2012, om något glasklart
