Panik

Skrivpuff 24 april 2011

Konsumtionen ökar! Handeln spås slå nya rekord! Extrapris! Köpfrossa! Handla nu, betala senare! Köp! Köp! Köp! Se nu, det går bra för oss, för nu kan vi konsumera mer än förra året!

Jag läser och försöker förstå. Paniken knackar på lite försynt först. Jag gläntar på dörren och säger bestämt ifrån utan att se någon i ögonen.

—    Nej tack! Jag ska inget ha! och så stänger jag fort. Jag tänker minsann inte bjuda in den där otrevliga känslan förrän jag blir absolut tvungen.

Jag läser vidare, jo, det här med att handla är väldigt viktigt, för vårt land, hjulen ska rulla. Vad är det vi ska köpa? Spelar det någon roll? undrar jag, men har nog egentligen redan förstått att det är av underordnad betydelse. Men här står också på en annan sida att vi måste bli mer medvetna konsumenter. Ja, det fick man väl lära sig redan när man började få veckopeng, och om inte då så när man hade hemkunskap i skolan. Vad är det för nytt? Vad är det folk inte förstår? Jo, men det nya är ju miljöaspekten, inte bara den rent ekonomiska. Jordens resurser kommer inte att räcka till oss alla om vi inte ändrar på oss. Nu hör jag knackningen igen, lite starkare nu.

—    Nej tack! Jag sa ju att jag inte vill ha något! säger jag och försöker dra igen dörren lika hastigt som förra gången. Men Paniken har hunnit sätta en fot emellan, som värsta actionskurken. Och med en ful, stark hand drar han upp dörren och tar ett kliv in.

—    Du vet att det redan är för sent, va’? säger han allvarligt till mig. Du fattar väl att det är alldeles för få som är beredda att ändra på sina bekväma liv? Åtminstone inte i den utsträckningen som krävs för att göra någon skillnad. Är du ens själv det?

—    Jo, det är jag visst! hävdar jag men vet att det inte alls är lika tvärsäkert som mitt uttalande.

Actionskurkspaniken ler och skakar på huvudet när han resolut går förbi mig och rakt in i mitt kök. Han pekar på den nya datorn.

—    Var du verkligen t v u n g e n att ha en ny dator? frågar han. Och fungerade inte köket eftersom ni var tvungna att byta ut alltihop till ett  nytt  och fräscht?

—    Ja, men min familj har i alla fall inte en TV-apparat i varje rum som många andra! Och vi har bara en bil! Och vi köper faktiskt inte allting nytt! försöker jag försvara mig. Samtidigt vet jag att jag skulle kunna göra mycket, mycket större uppoffringar.

Och Panik vet det också, det ser jag i hans blick när han lägger upp sina stinkande fötter på mitt  köksbord och lojt visslande börjar bre sig en smörgås.