Om en strävan

Skrivpuff 5 april 2011

Jag knackade hastigt på dörren till rum 7 och öppnade nästan genast därefter. Jag hejdade mig mitt i steget när jag såg att där fanns en besökare.
- Oj, ursäkta, jag visste inte att Ida hade besök. Men vad roligt!
Jag tyckte verkligen att det var roligt för Idas skull. jag hade aldrig någonsin sett någon besökare där och jag visste att hon inte hade några barn eller barnbarn som de flesta andra som bodde på avdelningen.

Besökaren var en kvinna i 45-årsåldern, lång och slank, med en klassisk pagefrisyr och hon såg en aning granskande på mig. Jag tittade på Ida för att få någon ledtråd om vad de kunde ha för någon relation. Ida satt som vanligt i sin rullstol, söt som en liten docka var hon i en av sina blå klänningar och en liten brosch med en pärla höll ihop kragen ordentligt och prydligt. Det gråa håret var samlat i en rund liten knut i nacken, det var jag själv som hjälpt henne med den i morse. Hon tittade ner på sina värkbrutna händer och slätade sedan ut kjoltyget.
 - Jag skulle bara hämta Ida till eftermiddagskaffet, men nu när du har besök, kanske du vill ha en bricka in på rummet, Ida? Så kan ni fortsätta prata, föreslog jag.
Kvinnan tog sin handväska och började ta på sig sin scarf samtidigt som hon svarade åt Ida:
- Nej, jag skulle ändå gå. Ida tjänade hos oss, förstår du, så jag brukar titta in hos henne då och då. Jag vet ju att hon inte har någon familj som kommer.
Jag förstod att det var meningen att skulle låta trevligt, men kvinnans totala avsaknad av värme i rösten gjorde att det inte alls stämde. Uttrycket "tjänade" hade hon använt! Sådana formuleringar hade jag bara hört i de gamla svartvita, svenska långfilmerna som gått som matinéer när jag var liten och jag hade nog aldrig riktigt sett det som någons verklighet. Men lilla Ida hade alltså varit just en sådan "tjänarinna", som susat omkring i något fint hus och uppfyllt andra människors önskningar och kanske offrat sina egna önskningar i livet på köpet, kanske inte kunnat välja något annat.
- Ja, hej med dig, Ida. Du får be flickan sätta blommorna i vatten åt dig.
Och så gick kvinnan hastigt förbi mig och ut i korridoren och var borta.

Jag tittade på Ida som fortfarande satt och slätade ut kjolen, försiktigt med sina reumatiska händer.
- Ja, jag har då alltid strävat efter att vara till lags, sa hon på sitt försiktiga, nästan ursäktande sätt. Och det är ju ändå snällt av lilla Ingrid att komma och hälsa på mig ibland. Men det känns allt besvärligt också, sa hon och tittade upp på mig nu, när jag sitter i den här stolen och kan inte göra något längre.
- Jag ska ordna en vas till blommorna så ska du få kaffe och en liten kaka sen.
- Åh, det ska bli gott, tack, tack.

Jag gick till bordet vid fönstret där buketten låg invirad i silkepapper. Det var en liten bukett, tänkte jag när jag vecklade upp pappret. Hon gav ändå intryck av att kunna kosta på en gammal tjänarinna en ordentlig bukett, hann jag tänka innan buketten blev synlig. Där låg den sötaste lilla handplockade bukett av liljekonvaljer. Och doften spred sig genast. och jag kände att i den där lilla buketten fanns det något mer än man kan finna i en aldrig så fin köpebukett. Kanske hade lilla strävsamma Ida haft en större betydelse i det där hemmet än de där springande tjänarinnorna jag sett susa förbi på de svarta långfilmerna, större betydelse än kvinnan Ingrid var kapabel att uttrycka.