Om en resa

Skrivpuff 11 april 2011

Bilen var fullpackad av bara det nödvändigaste, till en mamma, en pappa och en 3-månaders baby. Det var familjens första längre resa. Det var i flera avseenden en förstagångsresa.

Det var första gången inte någon suttit och väntat vid köksfönstret och skyndsamt öppnat ytterdörren när man stannat bilen på gårdsplan. Den här gången hade jag egen nyckel med mig. Det var mormors, den med kedjan att ha om halsen.

Det var också första gången jag kom hit som mamma, jag var inte längre den yngsta generationen. Och den äldsta generationen fanns inte längre här.

Jag öppnade bildörren och klev ut, och den speciella vinden mötte mitt ansikte. Det blåste alltid mer eller mindre här eftersom det var öppna fält i stort sett runt om gården. Jag såg ut över fälten, där rågen stod och jag tänkte att det där har min morfar sett till att få i jorden, men någon annan får skörda. I kanterna lyste det här och var rött av vallmo. Ogräs, hade mormor och morfar sagt när vi som barn kom med en hel bukett av dem för att ställa i en fin vas och ha på köksbordet.

Jag satte nyckeln i dörren och vred om. Dörren gick upp och dess välbekanta ådringsmålade insida visade sig. Jag klev in, och kände till min lättnad att det luktade som vanligt, jag hade varit orolig för just det. Tog några steg in i huset. Allt såg ut som vanligt. Ändå var allt från och med nu på ett annat sätt. Det var tyst. Mitt barn därute i babyskyddet skulle aldrig få höra dessa äldres, mina äldres, berättelser. Nu var det jag som skulle berätta detta vidare och jag visste att jag aldrig skulle lyckas lika bra. Det skulle bara bli bleka försök. Men jag såg fram emot att försöka.

Det var en sorg att inte min morfar fått se och höra och hålla i min son, jag vet att han skulle öst beröm och varma ord över honom. Den vissheten får räcka.

Det var trots allt en fin resa, att se att platsen finns kvar, vinden och dofterna, och alla minnena som de väcker.