Om att anlita någon

Skrivpuff 10 april 2011 

- Ska du inte ta och anlita någon, typ någon yrkesman?

- Nä, min själ! svarade morfar på sin mjuka skånska och man kunde höra att han småskrattade för sig själv och tänkte att stadsbor ropar då på hjälp för minsta lilla.

Morfar hade nog aldrig anlitat någon. Han var min hjälte. Han kunde allt! Han kunde bygga saker och laga saker. Han kunde sköta djur och odla potatis. Han kunde köra traktor och mura väggar. Han till och med klippte sitt eget hår efter att mormor inte kunde längre. Och dessutom kunde han laga god mat.

Den här gången var det avloppet från toaletten som skulle grävas upp och rättas till för det blev visst stopp ibland. Det passade bra att göra jobbet när vi kom ner och hälsade på. Han hade planerat alltihop och det var planerat så att det var svärsonen, min pappa, som skulle stå för det mesta grävandet. Pappa muttrade lite grann, men ställde så klart upp. Själv måste han ju tänka på sitt hjärta, han gjorde det ibland, när det passade. Vid andra tillfällen kunde man komma ner till Skåne och upptäcka att han flyttat en halv lagård på egen hand och eftersom han stod där och stolt förevisade bedriften så hade ju hjärtat bevisligen klarat det.

Kanske var det så för de flesta förr, att man klarade sig själv, eller kanske tog hjälp av någon granne eller släkting. Och man hade så mycket kunskaper med sig redan från tidiga år eftersom man fått hjälpa till och sett och lärt samtidigt.

Jag bär det där skånska småskrattet med mig och jag kan höra det ibland när jag precis bestämt mig för att anlita någon hantverkare för det ena eller det andra. Ibland kan det få mig att tänka: ”Nä, min själ, det här klarar jag själv!” Andra gånger får man ju bara strunta i att lyssna på det och försöka hitta någon bra som kan hjälpa en med något av allt det där man inte klarar av, eller hinner eller vågar ge sig på själv.