Om en lösning

Skrivpuff 8 april 2011

Smärtan var värre än hon någonsin upplevt. Hennes kropp protesterade och skrek. Hon uppfattade varningsklockor som signalerade till henne. Detta är farligt det du håller på med nu. Du kan dö. Ditt barn kan dö. Hon drog djupa andetag i lustgasmasken.

”I’m to old for this shit”, tänkte hon när hon vred sig i ett lönlöst försök att komma undan smärtan. Hon hade alltid gillat den där filmrepliken, och faktiskt, allt oftare nu hade hon börjat få användning för den. Hon grep med händerna efter något att hålla i sig i för livet och hon hittade den starka armen. Hon höll ögonen stängda, hopknipna. ”Herregud! Jag kanske dör! Nej, jag dör inte, jag är ju på sjukhus. Det här är normalt. Normalt?!! Hur kan det här kallas normalt? Jag kommer att gå sönder! Hur kan de låta mig ligga här och gå sönder! Och kanske dö?! Man vet inte … Det måste finnas ett annat sätt att få ut barnen! Herregud! Inte kan de väl låta kvinnor hålla på och föda på det här viset! Det är ju skandal! Någon måste ju komma på en lösning! Ja … jo, just det, det finns ju redan en lösning… Kejsarsnitt. Men det ville jag ju absolut inte vara med om. Men det gör så ont. Jag är rädd! Jag har gjort det förut, jag vet att jag klarar det. Jag är rädd! Inte stark som förr! Är jag verkligen to old for this shit?”

Utifrån den verkliga världen trängde barnmorskans röst in och avbröt lustgassurret:

- Nu, Marie, måste du verkligen krysta nästa gång du får en värk, för nu börjar det bli jobbigt för bebisen, den behöver komma ut snart.

”Krysta, visst, krysta, har jag inte gjort det? Min bebis har det såklart också jobbigt! Här ligger jag och tänker på mig! Vad är jag för en mamma?!”

När nästa värk kom kände hon fortfarande rädsla, men äntligen kände hon också styrkan, som att äntligen få ett par åror till den lilla roddbåten där hon så länge kastats hit och dit i de skrämmande vågorna. Nu hade hon i alla fall en chans att komma dit hon ville och så befallde hon den halvgamla kroppen att krysta som den aldrig gjort förr. Och kroppen visade sig fortfarande perfekt skapad för det här jobbet och krystade så bra och så länge att den lilla bebiskroppen gled ut helt och hållet. Och genast fick kroppen sin belöning, när smärtan försvann.

”Herregud, kunde ingen kastat hit ett par åror lite tidigare …” tänkte hon.