Om att lida

Skrivpuff 22 april 2011

”Vill man vara fin får man lida pin!”

Men jag är inte mycket för det. Alltså, faktiskt är det något som protesterar i mig mer och mer. Den kära filmrepliken ”I’m too old for this shit”, passar bra att använda vid flera skönhetsbestyr.

Nu när våren äntligen har överfallit oss så är det ju det här med benbehåringens ansning som jag inte bara kan strunta i längre. Ibland önskar jag att jag var en sån där stark person som kunde gå omkring med sina lurviga ben och bara känna sig bekvämt naturlig, oavsett iklädd jeans, shorts eller baddräkt. Men jag klarar det inte! Man vill ju se lite … vårdad ut.

Så, då finns det ju flera sätt att ta sig an ”problemet”, och alla tycks bjuda på mer eller mindre lidande. Man kan ju till exempel fortsätta gå i långbyxor, det gör inte ont alls, men kan bli plågsamt i värmen, och är ju rätt trist också ... Nej, det slutar ändå alltid med någon typ av hårborttagning.

I början av säsongen brukar jag satsa på uppryckning med rötterna, för då får man ju släta ben jättelänge! (Och gyllenbruna och långa och slanka också, väl?) Men efter en mycket kort period brukar entusiasmen svalna och apparaten åker ner i en låda. För när jag står där och bedömer mig själv iklädd shorts så kommer jag missnöjt ihåg att det var precis likadant förra året, benen är visserligen hårlösa, men med samma gamla fula knän och så dessutom rödprickiga efter noppringen så att det mest liknar en allergisk reaktion. Nej, det är inte det strålande resultat som jag tycker att jag förtjänar efter en sådan smärtsam procedur.

Jaha, åter till den gamla trotjänaren, rakhyveln, och det regelbundna skavandet. Det gör ju i alla fall inte ont, enda lidandet är väl det tråkiga i att behöva utföra själva skavandet var och varannan dag, men det kanske kan anses som lagom mycket pin för att få vara lite fin.