Mycket vill ha mer?

Är det kanske en åkomma som drabbar en när man egentligen har det ganska bra? Att man blir gnällig och missnöjd och vill ha något annat, ha livet på ett annat sätt. Ha det lite bättre, känna sig lite bättre, lite lyckligare, lite mer tillfredsställd, rentav stolt, över vad man åstadkommer som överhuvudtaget lämnar spår efter ens levnad, något annat än bara ett bidrag till det växande skräpberget, sophavet, jordförgiftningen, ozonhålet, ulandsutnyttjandet, och allt övrigt elände som man som ilandsmedborgare kan/bör känna sig skyldig till.

Tänk till exempel om man egentligen vill skriva mycket mer än man gör, men man städar och lagar pasta och pastasås, borstar små tänder, byter blöjor, diskar, torkar av, läser för andra, dammsuger, jobbar, och gnäller, gnäller, GNÄLLER!!! Men inte skriver, för jag orkar inte samla mina tankar när det väl blir tyst och ingen vill mig något. Och jag känner att jag tappar något. Såg för mig idag bilden av en viktig knut som sakta håller på att glida upp, och jag vet inte hur jag ska klara av att dra åt den igen. Och vad händer om den verkligen upplöses, jag vet inte, jag vet inte … Kanske är det då man blir galen. Eller kanske är det inte värre än att man får inse att det är så ditt liv är … Torka lite fortare, lite mer, satsa på jobbet, tjäna pengar, köp saker, och TÄNK PÅ PENSIONEN. VAR NÖJD. PUNKT.

Skrivpuff 29 maj 2012 om en åkomma

Konsten att leta

Hon vaknade med ett ryck. Hon hade haft en av de där fantastiska drömmarna igen, där hon upptäcker att hon faktiskt redan har just det där hon gått och längtat efter.

I den här drömmen hade hon hittat en trappa upp till en okänd våning i sitt eget hus, där familjen nu bott i sex år. Ja, dörren hade väl funnits där från början, men ingen hade brytt sig om att öppna den, på ett sånt där osannolikt vis, men helt och hållet logiskt i drömmen. Men där fanns plötsligt dörren och hade hela tiden dolt trappan upp till det stora ljusa rum som passade så utmärkt till ett arbetsrum till henne. De hade det plötsligt inte alls trångt längre, nej, de hade ju gott om plats!

Känslan efter uppvaknandet från drömmen var naturligtvis en aning av besvikelse att det bara var en dröm, men en mer påträngande känsla var att det fanns något i hennes liv som hon gick och längtade efter och saknade, fast det mycket väl kunde vara så att hon redan hade det inom räckhåll, men dörren dit var ännu så länge dold för henne. Om hon bara letade på rätt ställe, eller på rätt sätt, skulle hon kanske hitta något viktigt.

Skrivpuff 14 maj 2012, om att hitta.

Blanda

Olusten kniper till i magen, snart är det min tur. Min tur att blanda leken. En efter en har de andra kuperat och bläddrat uppåt och neråt med korten, under ett bestämt smattrande. Efter många års försök kan jag faktiskt lyckas åstadkomma något liknande, men det går för sakta, inte alls samma snits på smattret. Och en liten oro över att spelkorten ska slita sig och fladdra ut över bordet finns där också. Nej, jag kan inte säga att jag har kontroll precis. Annars brukar ju mina händer och fingrar lyda mig och samarbeta på ett riktigt tillfredsställande sätt, skapande i lek och arbete, men inte i detta att blanda en kortlek. Alltså, det är ju inget som är särskilt viktigt egentligen, mer underligt att det ska vara så besvärligt, och kanske ännu mer underligt med den där olustkänslan inför det ...


Skrivpuff 13 maj 2012, om att blanda