Telefonsamtalet

Telefonen ligger på köksbordet. Hon kastar en blick på den när hon plockar undan yoghurt, smör och ost. Hon ser den igen när hon kommer tillbaka till bordet för att samla ihop disken.

”Jag måste ringa idag. Borde ju ha ringt för länge sen. Jag ska bara ta en kopp kaffe först, bläddra igenom tidningen. Det är ändå lite tidigt att ringa såhär dags. Ja, jag väntar en stund.”

Dricker kaffe, bläddrar igenom tidningen. Startar datorn för att kolla mailen. ”Lika bra att kika in på skrivpuff. Så hinner det rulla runt lite innan jag får tid att skriva. Och jobbmailen borde man väl kolla också.”

Kommer på att hon borde byta lakan. Telefonsamtalet skulle i och för sig inte ta många minuter, men hon bestämmer sig för att byta lakan i alla sängar först. Telefonen ligger kvar på köksbordet och tiger.

Hon bäddar och tänker på vad hon ska säga, blir irriterad på sig själv, det är väl inget märkvärdigt! Hon går ut i köket och greppar telefonen och ska precis slå numret när tvekan slår till igen. ”Herregud, jag är snart 40 år och rädd för att ringa mänskan!” Kanske är det för att hon vet att hon kan komma att få frågor, frågor som hon inte riktigt vet vad hon ska svara på. Eller, hon vet vad hon vill svara, men hon är inte säker på att hon kommer att kunna ljuga tillräckligt lätt och ledigt för att vara övertygande. För att bara vara ärlig går bara inte. ”Herregud, jag är snart 40 och vågar inte säga att jag inte vill …”

Skrivpuff 26 december 2012 om ett telefonsamtal

Den perfekta dagen

Saker som gjorde denna dagen bra:
Vi var tillsammans i vår lilla familj, jag, maken och barnen, liten, mellan och stor.

Vi tog det väääldigt lugnt, ingen julstress, det var omöjligt.

Vi överåt inte av julmaten, ställde bara fram väldigt sparsamt. Skönt att alla kunde sitta med vid bordet och äta vid jullunchdags. Det var ganska sparsamt med bordsdekorationer också, men vi satt i vardagsrummet och åt, och några julljuslyktor fick vi fram i alla fall.

Vi hade en vit jul. Jag och äldste sonen var ute och skottade, för det var vi som kunde. Lilleman var också med och flyttade snö efter sina egna idéer ... Vi tänkte lite olika vi två. Vad trist det är förresten, att man inte får äta snö, det är ju så fluffigt och vitt, ser ut som glass, tycker Lilleman i alla fall.

Vi såg på Kalle Ankas jul tillsammans. Märkligt att inte knö ihop sig framför TV:n, det var ju bara vi, på våra vanliga platser i soffan. Brukar jag inte stå och packa diskmaskinen, lägga rester i burkar och plast, försöka stapla och kila in små restpaket i kylskåpet vid denna tidpunken ...? Det gick på ett kick idag.

Jag tänker ofta, ser det som hägring framför mig, att den perfekta dagen vore om allt gick som man hade tänkt sig. Idag var ingen perfekt dag alls ur den synpunkten. Magsjuka och lite influensa i familjen ändrar på allt man har tänkt sig. Men när man väl fann sig att man var tvungen att vika från planen om den perfekta dagen så fick det bara bli som det blev. Och så fick vi en julafton som vi aldrig glömmer, inte bara på grund av att vi gick miste om umgänge med fler nära och kära, eller att julbordet inte var särskilt dignande, att barnen fick något färre paket, för dagen idag bjöd också på godbitar som den tänkt perfekta julaftonen aldrig kunnat ge oss.

Skrivpuff 24 december 2012, om den perfekta dagen.