torsdag 27 december 2012

Telefonsamtalet

Telefonen ligger på köksbordet. Hon kastar en blick på den när hon plockar undan yoghurt, smör och ost. Hon ser den igen när hon kommer tillbaka till bordet för att samla ihop disken.
”Jag måste ringa idag. Borde ju ha ringt för länge sen. Jag ska bara ta en kopp kaffe först, bläddra igenom tidningen. Det är ändå lite tidigt att ringa såhär dags. Ja, jag väntar en stund.”

Dricker kaffe, bläddrar igenom tidningen. Startar datorn för att kolla mailen. ”Lika bra att kika in på skrivpuff. Så hinner det rulla runt lite innan jag får tid att skriva. Och jobbmailen borde man väl kolla också.”

Kommer på att hon borde byta lakan. Telefonsamtalet skulle i och för sig inte ta många minuter, men hon bestämmer sig för att byta lakan i alla sängar först. Telefonen ligger kvar på köksbordet och tiger.

Hon bäddar och tänker på vad hon ska säga, blir irriterad på sig själv, det är väl inget märkvärdigt! Hon går ut i köket och greppar telefonen och ska precis slå numret när tvekan slår till igen. ”Herregud, jag är snart 40 år och rädd för att ringa mänskan!” Kanske är det för att hon vet att hon kan komma att få frågor, frågor som hon inte riktigt vet vad hon ska svara på. Eller, hon vet vad hon vill svara, men hon är inte säker på att hon kommer att kunna ljuga tillräckligt lätt och ledigt för att vara övertygande. För att bara vara ärlig går bara inte. ”Herregud, jag är snart 40 och vågar inte säga att jag inte vill …”

Skrivpuff 26 december 2012 om ett telefonsamtal

måndag 24 december 2012

Den perfekta dagen

Saker som gjorde denna dagen bra:
Vi var tillsammans i vår lilla familj, jag, maken och barnen, liten, mellan och stor.

Vi tog det väääldigt lugnt, ingen julstress, det var omöjligt.

Vi överåt inte av julmaten, ställde bara fram väldigt sparsamt. Skönt att alla kunde sitta med vid bordet och äta vid jullunchdags. Det var ganska sparsamt med bordsdekorationer också, men vi satt i vardagsrummet och åt, och några julljuslyktor fick vi fram i alla fall.

Vi hade en vit jul. Jag och äldste sonen var ute och skottade, för det var vi som kunde. Lilleman var också med och flyttade snö efter sina egna idéer ... Vi tänkte lite olika vi två. Vad trist det är förresten, att man inte får äta snö, det är ju så fluffigt och vitt, ser ut som glass, tycker Lilleman i alla fall.

Vi såg på Kalle Ankas jul tillsammans. Märkligt att inte knö ihop sig framför TV:n, det var ju bara vi, på våra vanliga platser i soffan. Brukar jag inte stå och packa diskmaskinen, lägga rester i burkar och plast, försöka stapla och kila in små restpaket i kylskåpet vid denna tidpunken ...? Det gick på ett kick idag.

Jag tänker ofta, ser det som hägring framför mig, att den perfekta dagen vore om allt gick som man hade tänkt sig. Idag var ingen perfekt dag alls ur den synpunkten. Magsjuka och lite influensa i familjen ändrar på allt man har tänkt sig. Men när man väl fann sig att man var tvungen att vika från planen om den perfekta dagen så fick det bara bli som det blev. Och så fick vi en julafton som vi aldrig glömmer, inte bara på grund av att vi gick miste om umgänge med fler nära och kära, eller att julbordet inte var särskilt dignande, att barnen fick något färre paket, för dagen idag bjöd också på godbitar som den tänkt perfekta julaftonen aldrig kunnat ge oss.

Skrivpuff 24 december 2012, om den perfekta dagen.



lördag 3 november 2012

Glasklart

Glasklart, så tydligt att det inte på något minsta vis går att missförstå, inget att fråga om, inget att ifrågasätta. Även hennes röst är glasklar, tydlig, utan minsta spår av darrning eller tvekan, när budskapet glider över hennes ljusrosa, salivblanka läppar. Hennes läppar är alltid salivblanka, hon låter tungan fukta dem i en vansinnig, överdriven frekvens. Egentligen ser det ganska äckligt ut, men eftersom det är hon som gör det har flera andra flickor börjat göra likadant. Förmodligen för att på något vis likna denna bedrägligt ljuva varelse med det änglalockiga håret och den allmänt käcka uppsynen. Hon är så söt, men hennes dialekt är bred och ful, hennes ord bortom barmhärtighet, och upplagda för att plocka hem poäng och skratt i flickringen.
Så vad var det hon sa? Jag minns inte. Det starkaste minnet är just det där glasklara som kunde nagla fast mig, göra mig svarslös och försvarslös. Och enda sättet att, inte undkomma, men slippa höra, var att gå därifrån, rakt ut i ensamheten, tystnaden, dit inte det glasklara nådde, bara emellanåt vi-hör-minsann-ihop-skratten från ringen.

Jag hatar dig G. Får dock genast ångest, tänk om du fått cancer, eller förlorat ett barn, om det är synd om dig. Och tänk om det var synd om dig redan då? För att ingen egentligen tyckte om dig, ville vara din vän, utan bara var rädd för dig. Eller om din pappa var alkoholist? Eller något annat hemskt? Vad vet jag? Jag vet bara att du var en av dem som drabbade mitt lilla barnjag och knycklade ihop det till något som varit svårt att helt släta ut igen.  

Skrivpuff 3 november 2012, om något glasklart

fredag 7 september 2012

Cykla, bra



Friskt, sunt,
trampa, trampa,
känna kroppens kraft,
känna friska luften,
känna goda samvetet,
alldeles, alldeles rent …

Cykelhjälm, klokt,
föredömligt, självklart,
snyggt, nja …
Fåfängan krafsa …
Förnuftet banka
fåfängan i huvet,
hårt!
skada bästa skallen
p g a fluff-frisyr
riktigt, riktigt dumt ...

Skrivpuff 7 september 2012, om att cykla

torsdag 23 augusti 2012

Fortsättningen på frukost i salongen ...

(Början från 17 juli 2012)
– Frukosten är serverad i salongen … viskar Emilia i Antons öra. Han slår upp ögonen och ser hennes okynniga leende. Anton gillar inte riktigt det där, att hon driver med det han berättat om sin familj. Att hans familj alltid åt helgfrukost i salongen och att de när han var liten haft en hushållerska anställd, Märta, en fantastisk, vänlig människa som alltid serverat underbart god mat oavsett om det gällde frukostar eller andra måltider. Men mycket hade ändrats sedan dess. Emilia tyckte att det där med salongsfrukostarna var ganska lustigt, eftersom hennes egen uppväxt skett i en ganska liten 70-talsvilla, och åt gjorde man i köket, förutom vid högtidliga tillfällen. Det hade man fortsatt med även sedan familjen klättrat i samhällsstegen och efter ett antal flyttar nu faktiskt hade både matsal och salong i senaste nybyggda villan.

Nu var det ju kanske inte i första hand för att driva med Antons barndoms frukostar Emilia bjöd honom frukost i salongen, utan mer för att vara ironisk över studentlägenhetens knappa yta. Några steg från sängen stod bordet som för tillfället tjänade som frukostbord. Det tjänade också som Emilias skrivbord när det var det hon behövde. Det var Emilias bord helt enkelt.

– Oj, vad fint du har gjort, sa Anton.
Emilia var själv ganska nöjd när hon lät blicken glida över frukostbordet. Påminde ganska mycket om ett uppslag i ett heminredningsmagasin faktiskt. Brödet som hon varit och köpt alldeles nyss, nybakat i det lilla bageriet, doftade och lockade och blandade sig perfekt med ångorna från det nybryggda kaffet. Duken, servetterna, ljusa och svala. På stearinljusen hade hon hängt små smycken med deras namn, ”Emilia” och ”Anton” i två hopslingrade hjärtan.
– Jag tyckte att vi kunde fira lite, viskade Emilia. Det är ju sex månader sedan vi träffades just idag.
– Jag har allt lite planer för ikväll, men det är klart att det är värt att fira precis hela dagen. Det är nog bäst att vi börjar med en gång, för föreläsarna väntar nog inte särskilt på halvårsfirare.

De hade just satt sig och sträckt sig efter varsitt bröd, när dörrklockans ilskna och påstridiga signal skar igenom stillheten och värmen ...

Emilia tittade frågande på Anton som svarade med ett lika frågande uttryck och ryckte på axlarna, medan hon fortsatte fram till dörren för att öppna.
– Pappa? sa Emilia långsamt och förvånat. Anton kunde se i Emilias ansikte och förstod att detta skulle bli en för svår situation för henne att hantera. Å ena sidan förstod hon att hon inte kunde säga till sin pappa att gå, å andra sidan ville hon inte att pappan skulle få se vem hon hade som frukostgäst. Själv gjorde sig Anton beredd på en katastrof.

– Jag tänkte bara titta in och säga hej, kanske bli bjuden på en kopp kaffe. Ska träffa ett par olika företagare inför utbyggnaden av Sommarlandet om en timme och … där tystnade Ragnar Nilsson. Jackan som han redan så gott som krängt av sig åkte sakta på igen och leendet som han så soligt slösat på sin älskade dotters ansikte var borta, indraget i ett hårt stridsberett uttryck.
– Du … väser Ragnar. Du! Vad i helvete gör du i min dotters lägenhet?
– Jag har tillbringat natten här och nu får jag frukost, svarade Anton och höll sin röst lugn fast hjärtat galopperade i bröstet på honom.
– Emilia! Är det där din pojkvän?! Den där? Som du varit så förbannat hemlig med?! Ragnars röst var full av avsmak när han vände sig till sin dotter. Emilia sa ingenting. Hennes ansikte var stelt.
Ragnar fortsatte:
– Vi har ta mig fan inte köpt dig en studentlägenhet i bäste läge i Lund för att du ska dra hit den där som nattgäst.
– Det är min lägenhet, viskade Emilia hest.  
– Har du inte fattat någonting?! Han är en Fogelberg! Fogelbergs hatar oss och har försökt göra livet surt för oss ända sedan vi köpte deras strandmarker, fast vi uppenbarligen räddade dem från konkurs när vi gjorde det! De hatar oss för att det gått bra för oss, för att vi lyckats! Och nu har de chansen att verkligen lyckas skada oss genom den där förbannade stämningen! Emilia! Det är omöjligt, vi hatar helt enkelt varandra!    
– Emilia och jag hatar inte varandra.
Ragnar vände sig morrande mot Anton.
– Du! Du ska bara hålla käften och lämna in dotter ifred! Ut! Ut ska du!
Anton hann inte värja sig när Ragnar störtade fram och sög tag i hans sladdriga T-shirt och vräkte honom mot den fortfarande öppna ytterdörren. Anton hann få grepp om trappans ledstång och undgick med en hårsmån att falla hals över huvud nerför trappans betongsteg. Han vände sig om och skrek till Ragnar:
– Du är ju för fan inte klok! Ska du ha ihjäl mig?!
Ragnar svarade med ett frustande kasta Antons skor och jacka ner för trappan.
– Och förresten! fortsatte Anton, vem som helst skulle ha stämt dig och ditt fuskbygge till nöjespark! Tack vare den miserabla säkerhetsnivån kommer min mamma aldrig mer att kunna gå själv! Emilia! Jag väntar där nere!
– Håll käften! vrålade Ragnar.
Emilia hade redan fått på sig ytterkläderna och slitit åt sig båda deras väskor och trängde sig förbi sin pappa, med hårt hopknipen mun och utan att se på honom.
– Emilia! Du stannar här!
Emilia stannade upp med hårt bankande hjärta och vände sig om halvvägs nerför trappan:
– Sluta nu, pappa. Jag förstod att du skulle bli upprörd när du fick veta, men det här är ju löjligt. Pinsamt! Jag går nu.
– Om du går iväg från mig här nu, för att följa med det där aset, då går du ta mig fan ifrån din egen familj. Och då kan du glömma att du är välkommen tillbaka! Det kan jag lova dig!
– Jag går nu. Hälsa mamma.

I taxin på väg till Antons studentrum satt de först tysta, båda skakade, Anton av ilska, Emilia av chocken efter pappans ord. Hur kunde han säga så? Hur kunde han ge detta så enorma proportioner? Men mamma skulle väl inte hålla med? Eller skulle hon? Emilia såg på Anton. Han såg bara arg ut. Uppe på rummet drog han på sig andra kläder och dök in i kylskåpet för att ända få i sig någon morgonmat. Han fixade några grova mackor med ost räckte ett par av dem till Emilia, som fortfarande skakade. Hans ansikte hade slätats ut nu.
– Inte så romantiskt som din frukost, men nå’t får vi ju ha i magen. Kaffe får köpa på caféet på rasten.
Emilia tittade klentroget på honom.
– Första rasten? Har du tänkt åka på föreläsning? Nu? Min pappa har just …typ släppt en bomb i mitt liv.
– Du släppte nog den första bomben, svarade Anton och log lite grann. Okej, din pappa var ganska galen, men han lugnar sig säkert. Och den här föreläsningen går bara idag. Jag har faktiskt inte råd att låta din galna farsgubbe kosta mig den. Du mår säkert också bättre av att komma iväg och tänka på något helt annat. Kom igen nu!
Emilia hade sjunkit ner på Antons slarvigt bäddade säng med en ostmacka i varje hand. Hon förstod inte hur Anton kunde bete sig så normalt efter morgonens behandling. Själv kände hon sig alldeles matt, dränerad på alla krafter att göra något vettigt.
Anton betraktade henne igen, nu med en viss otålighet.
– Okej, du kanske ska ta det lite lugnt, men jag måste sticka nu.
Han gav henne en hastig puss.
– Vi ses! Kom ihåg att vi ska hitta på något mysigt ikväll!
Ett leende, en blinkning, och så smällde dörren igen.

––––––

Emilia märkte att hon måste nickat till, när någon råkade knuffa till henne. Baren hade börjat fyllas på rejält, det hade börjat bli lite trångt. Hon hade varit nästan ensam gäst när hon kommit in på puben vid tretiden på eftermiddagen. Då hade hon promenerat och funderat och gråtit i timtal. Benen var stumma, ögonen svullna och svidande och hon hade bara två önskningar: att få sitta ner och att få slippa tänka. När hon plötsligt stått utanför pubens ingång hade ett glas vin verkat som en bra uppfyllelse av de båda. Sedan hade det nog blivit ett antal till och hon hade glidit in i ett behagligt bedövat tillstånd.

Hon tänkte att hon borde gå hem. Vad kunde klockan vara? Anton hade nog kommit hem från sina föreläsningar i alla fall. Kanske saknade han henne? Så känslokall som han tydligen var … Hur kunde han bara dra iväg på en föreläsning efter det som hände? Brydde han sig inte om vad som hände med honom? Eller vad som hände med henne? Fast hon visste ju egentligen att han inte alls var känslokall. Nej, snarare en av de varmaste människor hon mött, tänkte hon när hon hasade ut från pubbåset. Med förfäran upptäckte hon var bra mycket ostadigare än hon först trott. Hon försökte stå stilla för att rikta upp sig. Hon svajade. Samtidigt försökte hon bestämma sig för vart hon skulle gå, hem till sig, eller hem till Anton.
– Emilia! Där är du!
Hon snurrade runt, alltför häftigt och började falla, men Anton var redan framme och fångade upp henne.
– Herregud, vad har jag har letat! Jag ringde hem för att höra hur du mådde och när du inte svarade på någon telefon, blev jag orolig och stack iväg för att leta. Var har du varit?
– Jag har gått en hel del och tagit ett par glas vin här. Hur var föreläsningen?
– Fram till rasten var den bra, sen har jag bara letat efter dig.
– Missade du föreläsningen? För min skull? Emilia log brett. Han var inte alls känslokall, det var ju det hon visste!
– Vi skulle ju fira idag, sa Anton medan han stöttade Emilia i riktning mot utgången. Men jag hade ju tänkt att vi skulle göra det tillsammans. Vi kanske ska gå och ta en kaffe någonstans?
– Ja, kanske hemma?
– Okej. Och du, det som är mellan våra föräldrar har ju inte med oss att göra. Det kom vi ju överens om. Det är inte förrän idag vi har behövt bevisa att det verkligen är så.
– Det är verkligen så, svarade Emilia. Det var bara mycket tuffare än jag tänkt mig …


 (Slutet på skrivuppgiften, att skriva en novell utifrån en given fabel, inte helt enkelt, tyckte jag i alla fall ...)

Vilan

Tumla bland bomullsbollar
tyngdlös
Nu
i ett leende
Mjukt rullar mot huden
Slät är pannan
Nu
Mjuka bubblor längs insidan
smyger, smeker
från naveln till halsgropen
Nu
Sveper in, värmer, läker och lagar
Nu
Du hinner.

Kanter

Klipper och skär
med saxen och kniven
bort alla taggar som skaver och sticks.

Men varje klipp
skapar en ny vass kant
att akta sig för,
att komma ihåg att lyfta sig över.

Slarviga, lyckliga, tanklösa språng
ska du inte tro
bara låter sig göras
smärtfritt, skadelöst, utan ett pris.

Skrubbade knän, svidande skär,
ska bara påminna dig om
att du är den du är
och du stannar här.

onsdag 25 juli 2012

Auktion


– Första! … Andra! … Tredje! Och sålt till damen med de tjusiga solglasögonen nere på sista raden! En utmärkt diverselåda! hojtade auktionsutroparen från sitt podie. Några spridda skratt från publiken, sannolikt från några som själva ropat in en eller annan diverselåda på sommarauktion.
Alla hade de rotat igenom den lådan, eller åtminstone kastat en blick ner i bråten och avfärdat det som skräp. Men Amanda visste att det inte var skräp. Jo, det mesta var faktiskt skräp, men det var bara bra, för då var ingen annan intresserad av att ropa på just den lådan. För nu var det ju bara Amanda som kände till vad som fanns under den falska bottnen i det krimskramsiga snäckskalsskrinet med det blanknötta röda fodret av fusksammet.

Skrivpuff 25 juli 2012, om en auktion

torsdag 19 juli 2012

Domptörerna

Det var en brokig samling individer som satt samlade kring det långa bordet inför morgonmötet, men gemensamt var att alla var mer eller mindre hålögda. Det var allvarliga ansikten de flesta, och även hos dem som fallit in i lättsammare konversationer, kanske om något trevligt man upplevt på sin lilla fritid, nådde leendena aldrig riktigt ögonen, utan där fanns hos alla en matt hinna av trötthet.

Bland de mest iögonenfallande personerna var en högrest man med snaggad frisyr och stålgrå ögon. I sitt midjebälte hängde en kraftig oxpiska i flätat läder. Kollegorna visste att den endast lämnat sin plats i bältet vid ett fåtal tillfällen, men den var respektingivande. Hans skinnväska var av en liten nätt modell. Han ledde sina flockar mest med sin röst och var ytterst sparsam med belöningar. Alla i rummet, utom en, hade någon sorts piska i sitt midjebälte och alla hade de en eller till och med flera skinnväskor.

Så öppnades dörren till Direktörens kontor och ännu ett allvarsamt ansikte blev synligt. Sorlet av röster dog ut och blickarna riktades mot kvinnan som klev upp och satte sig i stolen vid högsätet.
– God morgon, medarbetare, började hon. Jag ser att alla domptörer är närvarande idag. Det gläder mig att se att Milena är tillbaka, fortsatte hon försökte sig på ett litet leende. Hennes blick gick till en kvinna med nyligen läkta ansiktsskador, märken efter klor från hårfästet ner till käken. En svart lapp över ögat som funnits däremellan. Det andra ögat stirrade tillbaka på Direktören och skimrade i blått och grönt. Såg ensamt ut. Hon fingrade på ridpiskan och läderväskan som båda var fästa vid midjebältet, svalde hårt, men sa ingenting.

En annan kvinna reste sig i stället och började tala. Hennes gestalt utstrålade lugn och ordning och rösten var mjuk men med en fasthet som krävde att tas på stort allvar:
– Jag undrar hur ledningen planerat för Milenas återinträdande i tjänst? Vem kommer att vara Milenas assistans? För vi antar att hon får assistans?
Direktören skruvade lite på sig:
– Assistans … ? Vi har absolut diskuterat det, men … ja … tyvärr, vi har ingen extra. Och Milena har ju så lång erfarenhet. Det som hände var ju väldigt oturligt, ja, en olycklig slump helt enkelt. Det kommer att gå bra. Eller hur, Milena?
Allas blickar på Milena.
– Jag ska naturligtvis göra mitt bästa, svarade hon lågt och tittade ner i bordets mörka, blanknötta yta. Finns det ingen hjälp så …
Hon fingrade åter på sina tjänsteverktyg. Hon borde haft en kraftigare piska, men hon hade aldrig tidigare tyckt att hon behövt det, inte förrän några veckor innan olyckan, då när det plötsligt skedde en tydlig förändring i hennes tilldelade flock. Det hade kommit in en ny individ, utan gradvis grupptillvänjning som var lagstadgat, det fanns inte tid, inte pengar. Och Gudarna vet vad den nye varit med om i sin uppväxt och i tidigare formning, för han svarade ända från början helt oförutsägbart på varje kommando och verkade inte lockas av belöningar och vänlighet. Oron hade spridit sig i flocken.

Belöningar och vänlighet var just det som Milena haft som sitt sätt att utbilda sina flockmedlemmar i mer och mer avancerad kommunikation. Hon strök med handen över den nötta läderväskan. Alltför tunn. Hon hade inte haft ork eller möjlighet att samla egna belöningar, det som delades ut från förråd var inte tillräckligt. Nej, hon kände sig inte alls säker på att det här skulle gå bra. Innerst inne ville hon inte ens försöka, ville aldrig mer arbeta med en flock. Men som Direktören sagt, det fanns ingen annan och gick hon inte in där så visste hon att det skulle drabba de andra domptörerna, de redan bleka och hålögda. Hennes flock skulle delas upp och hennes kollegor skulle få fler och nya individer i sina flockar. Nej, hon kunde inte göra så. Det var hennes uppgift, hennes plats i systemet, att göra det här jobbet, med den här flocken.

Direktören hade ett par punkter till, en ny foderleverantör hade anlitats och domptörernas krav på ersättning för arbetskläder hade avslagits. Därefter avslutades mötet. En långsam, dov klockringning hördes utifrån och rasslet från ett 20-tal metallgrindar som öppnades mekaniskt trängde också in. Domptörerna rättade till sina utstyrslar, tog ett djupt andetag innan de spred sig längs korridorerna för att möta en ny arbetsdag.


( Ännu en skrivuppgift! Texten ska föreställa en allegori. Är lite osäker på hur väl jag lyckats, men det får jag väl veta så småningom.)

tisdag 17 juli 2012

Frukost i salongen

– Frukosten är serverad i salongen … viskar Emilia i Antons öra. Han slår upp ögonen och ser hennes okynniga leende. Anton gillar inte riktigt det där, att hon driver med det han berättat om sin familj. Att hans familj alltid åt helgfrukost i salongen och att de när han var liten haft en hushållerska anställd, Märta, en fantastisk, vänlig människa som alltid serverat underbart god mat oavsett om det gällde frukostar eller andra måltider. Men mycket hade ändrats sedan dess. Emilia tyckte att det där med salongsfrukostarna var ganska lustigt, eftersom hennes egen uppväxt skett i en ganska liten 70-talsvilla, och åt gjorde man i köket, förutom vid högtidliga tillfällen. Det hade man fortsatt med även sedan familjen klättrat i samhällsstegen och efter ett antal flyttar nu faktiskt hade både matsal och salong i senaste nybyggda villan.

Nu var det ju kanske inte i första hand för att driva med Antons barndoms frukostar Emilia bjöd honom frukost i salongen, utan mer för att vara ironisk över studentlägenhetens knappa yta. Några steg från sängen stod bordet som för tillfället tjänade som frukostbord. Det tjänade också som Emilias skrivbord när det var det hon behövde. Det var Emilias bord helt enkelt.

– Oj, vad fint du har gjort, sa Anton.
Emilia var själv ganska nöjd när hon lät blicken glida över frukostbordet. Påminde ganska mycket om ett uppslag i ett heminredningsmagasin faktiskt. Brödet som hon varit och köpt alldeles nyss, nybakat i det lilla bageriet, doftade och lockade och blandade sig perfekt med ångorna från det nybryggda kaffet. Duken, servetterna, ljusa och svala. På stearinljusen hade hon hängt små smycken med deras namn, ”Emilia” och ”Anton” i två hopslingrade hjärtan.
– Jag tyckte att vi kunde fira lite, viskade Emilia. Det är ju sex månader sedan vi träffades just idag.
– Jag har allt lite planer för ikväll, men det är klart att det är värt att fira precis hela dagen. Det är nog bäst att vi börjar med en gång, för föreläsarna väntar nog inte särskilt på halvårsfirare.

De hade just satt sig och sträckt sig efter varsitt bröd, när dörrklockans ilskna och påstridiga signal skar igenom stillheten och värmen ...

Skrivpuff 16 juli 2012, om en salong.
(Ordet blev ny ingång till skrivuppgiften som gått så trögt. Känner mig riktigt nöjd att den äntligen blev klar! Detta är början.)

lördag 14 juli 2012

En liten egenhet


Kan man kalla det en egenhet? Eller var det en sorts ätstörning hon led av? Varje gång livet började köra ihop sig, när stressmomenten hopade sig i hennes vardag, kände hon en fruktansvärd saknad av något som … som hon kunde hålla sig i. Hon famlade och grep i luften men livets komponenter flöt iväg och tycktes sväva tyngdlöst och utan riktning eller något som stoppade och höll emot, bort från henne. Som om inte allt detta var nog, började hon också känna sig missnöjd med sin kropp, hon höll definitivt på att bli för tung började hon intala sig, ja, alltså hon skulle kunna bli för tung, om hon inte skärpte till sig och kom in i riktigt goda kostvanor.

Så började ett intensivt sökande efter en metod, kanske rentav ett program som skulle kosta henne en slant att få följa, men det kunde det vara värt. Och till slut skulle hon välja det som passade henne bäst och högtidligt lova sig själv att detta skulle hon genomföra för sin egen kropp och hälsa och framtids skull, amen. Hon skulle ställa upp på de förändringar som var nödvändiga. Hon skulle ta de nödvändiga stegen. 

Och hon började känna lugnet komma, här fanns ramar att hålla sig till, steg, punkter, regler, man kunde skriva listor och beräkna resultat. Hon skulle lyckas. Hon skulle må så bra. Hon skulle få sådan ork och energi och då skulle det bli lätt som ingenting att ta itu med resten av livets små och stora projekt.

Ja, det var en egenhet hon hade. Eller var det någon sorts ätstörning?

 Skrivpuff 14 juli 2012, om en egenhet

tisdag 29 maj 2012

Mycket vill ha mer?


Är det kanske en åkomma som drabbar en när man egentligen har det ganska bra? Att man blir gnällig och missnöjd och vill ha något annat, ha livet på ett annat sätt. Ha det lite bättre, känna sig lite bättre, lite lyckligare, lite mer tillfredsställd, rentav stolt, över vad man åstadkommer som överhuvudtaget lämnar spår efter ens levnad, något annat än bara ett bidrag till det växande skräpberget, sophavet, jordförgiftningen, ozonhålet, ulandsutnyttjandet, och allt övrigt elände som man som ilandsmedborgare kan/bör känna sig skyldig till.

Tänk till exempel om man egentligen vill skriva mycket mer än man gör, men man städar och lagar pasta och pastasås, borstar små tänder, byter blöjor, diskar, torkar av, läser för andra, dammsuger, jobbar, och gnäller, gnäller, GNÄLLER!!! Men inte skriver, för jag orkar inte samla mina tankar när det väl blir tyst och ingen vill mig något. Och jag känner att jag tappar något. Såg för mig idag bilden av en viktig knut som sakta håller på att glida upp, och jag vet inte hur jag ska klara av att dra åt den igen. Och vad händer om den verkligen upplöses, jag vet inte, jag vet inte … Kanske är det då man blir galen. Eller kanske är det inte värre än att man får inse att det är så ditt liv är … Torka lite fortare, lite mer, satsa på jobbet, tjäna pengar, köp saker, och TÄNK PÅ PENSIONEN. VAR NÖJD. PUNKT.

Skrivpuff 29 maj 2012 om en åkomma

måndag 14 maj 2012

Konsten att leta


Hon vaknade med ett ryck. Hon hade haft en av de där fantastiska drömmarna igen, där hon upptäcker att hon faktiskt redan har just det där hon gått och längtat efter.

I den här drömmen hade hon hittat en trappa upp till en okänd våning i sitt eget hus, där familjen nu bott i sex år. Ja, dörren hade väl funnits där från början, men ingen hade brytt sig om att öppna den, på ett sånt där osannolikt vis, men helt och hållet logiskt i drömmen. Men där fanns plötsligt dörren och hade hela tiden dolt trappan upp till det stora ljusa rum som passade så utmärkt till ett arbetsrum till henne. De hade det plötsligt inte alls trångt längre, nej, de hade ju gott om plats!

Känslan efter uppvaknandet från drömmen var naturligtvis en aning av besvikelse att det bara var en dröm, men en mer påträngande känsla var att det fanns något i hennes liv som hon gick och längtade efter och saknade, fast det mycket väl kunde vara så att hon redan hade det inom räckhåll, men dörren dit var ännu så länge dold för henne. Om hon bara letade på rätt ställe, eller på rätt sätt, skulle hon kanske hitta något viktigt.

Skrivpuff 14 maj 2012, om att hitta.

söndag 13 maj 2012

Blanda

Olusten kniper till i magen, snart är det min tur. Min tur att blanda leken. En efter en har de andra kuperat och bläddrat uppåt och neråt med korten, under ett bestämt smattrande. Efter många års försök kan jag faktiskt lyckas åstadkomma något liknande, men det går för sakta, inte alls samma snits på smattret. Och en liten oro över att spelkorten ska slita sig och fladdra ut över bordet finns där också. Nej, jag kan inte säga att jag har kontroll precis. Annars brukar ju mina händer och fingrar lyda mig och samarbeta på ett riktigt tillfredsställande sätt, skapande i lek och arbete, men inte i detta att blanda en kortlek. Alltså, det är ju inget som är särskilt viktigt egentligen, mer underligt att det ska vara så besvärligt, och kanske ännu mer underligt med den där olustkänslan inför det ...


Skrivpuff 13 maj 2012, om att blanda

onsdag 25 april 2012

Sällskap

Nej, nej, nej, nej, nej.
Nej tack.
Jag vill inte ha sällskap.
Vill inte vara trevlig.
Inte vara behövd.
Inte vara tålmodig, inte vara påminnande,
uppfostrande, lyssnande, berättande, rolig eller trivsam
Jag vill bara få vara det jag är just nu,
TRÖTT.
Taggarna växer utåt och inåt på mig,
klorna kliar och vill klösa,
Jag håller på att förvandlas till ett monster som inte är jag.
För det är det väl inte?
Eller är det monstret som är mitt sanna jag,
som låter sig tämjas av lustiga lekar som att skriva texter, läsa böcker och skapa med händerna ...?
Längtar bara så fantastiskt efter att få vara bara i sällskap av mig själv och någon av klösbrädorna. 

Skrivpuff 25 april 2012, om sällskap

tisdag 24 april 2012

Intuition ...
Det låter så äkta det ordet, något medfött och starkt, och jag imponeras av människor som följer sin intuition, sin magkänsla, såna man hör talas om, läser om, såna som stannar upp, och säger: "Nej, det här känns inte rätt, jag måste göra något åt det." Och de står fast vid det, trots att det inte är så man brukar göra i sådana situationer, de bara känner att det är det rätta, och så räddar de någons liv eller hindrar något att gå käpprätt på tok.
Jag önskar att jag lite oftare hade EN magkänsla om vad som är det rätta att göra, och sedan vågade följa den. I efterhand är det ju lätt att säga att "Ja, jag kände det på mig!". Felet var ju bara att jag just då inte kunde urskilja just det extra starkt i allt det andra jag kände.

Skrivpuff 24 april 2012, om intuition

onsdag 28 mars 2012

Godkänt betyg för mamma?

Ledsen, ledsen, jätteledsen,
det var inte såhär det skulle vara.
Nej, mina barn skulle gå till skolan glada i hågen,
ställa sig i ledet när klockan ringde,
plita fina bokstäver och lära sig gångertabellerna,
äta äpplet på rasten, leka med vännerna (eller åtminstone vännen),
för att det är sånt man gör i skolan,
ingenting man behöver fråga om varför,
nej, mina barn skulle vara pigga och intresserade,
vänliga och kamratliga, allihop.
Nej, inte skulle någon sätta sig på tvären,
och inte göra någonting, "för det behövs inte!"
(Så tokigt! Hur kan han veta det? Nu?)
Inte skulle någon riva sina böcker i trasor,
eller vika origamifigurer istället för att räkna en enda uppgift.
Jag tycker att jag kämpat, att vi har kämpat,
och ändå är det inte tillräckligt.
Jag borde rutit och skällt och krävt hjälp till mitt barn,
av ledningar och chefer redan från början, i 1:an,
när fröken berättade att han trivdes bäst uppe på ett skåp i klassrummet,
där han hade bra utsikt över vad som hände.
(Men vad f-n?? Klättrar på skåp gör han i alla fall inte hemma!)
Borde tagit ledigt från jobbet och suttit där, varit med honom,
när det nu inte fanns resurser från den kommunala kassan
att hjälpa mitt barn.
Jag tror att han var för smart, hängde med för bra
trots att han inte gjorde alla övningar och papper som han skulle, 
så allmänbildad och fantastisk och språkligt begåvad!
och så var han ju aldrig våldsam mot några andra barn heller, då ...
Men vi var beskedliga, engagerade föräldrar som kämpade
med att få läxorna gjorda och dessutom de tillknycklade, ogjorda arbetsuppgifterna.
Ja, engagerade, men beskedliga,
Det ordnar sig nog, lärarna är ju så bra och de gör ju sitt bästa,
och han mognar kanske över sommaren ...?
Det finns fortfarande inga resurser från den kommunala kassan
att hjälpa mitt barn att fungera bra i skolan,
fast han börjar nog bli lite mer obekväm,
och fast han talar om själv vad han tycker fungerar,
när han får gå iväg till speciallärarens lilla grupp och räkna, en gång i veckan,
och om han har någon bredvid så han kan få hjälp snabbt.
"Tyvärr min son, din lösning är alldeles för dyr, och du är nog fortfarande för smart,
beräknas ju nå målen i alla ämnen, på något underligt vis ... "
Nästa år blir det betyg,
men då ska han börja plugga, säger han,
Jaa, vem vet, han kanske mognar över sommaren ...?

Skrivpuff 28 mars 2012, om betyg