Mycket vill ha mer?

Är det kanske en åkomma som drabbar en när man egentligen har det ganska bra? Att man blir gnällig och missnöjd och vill ha något annat, ha livet på ett annat sätt. Ha det lite bättre, känna sig lite bättre, lite lyckligare, lite mer tillfredsställd, rentav stolt, över vad man åstadkommer som överhuvudtaget lämnar spår efter ens levnad, något annat än bara ett bidrag till det växande skräpberget, sophavet, jordförgiftningen, ozonhålet, ulandsutnyttjandet, och allt övrigt elände som man som ilandsmedborgare kan/bör känna sig skyldig till.

Tänk till exempel om man egentligen vill skriva mycket mer än man gör, men man städar och lagar pasta och pastasås, borstar små tänder, byter blöjor, diskar, torkar av, läser för andra, dammsuger, jobbar, och gnäller, gnäller, GNÄLLER!!! Men inte skriver, för jag orkar inte samla mina tankar när det väl blir tyst och ingen vill mig något. Och jag känner att jag tappar något. Såg för mig idag bilden av en viktig knut som sakta håller på att glida upp, och jag vet inte hur jag ska klara av att dra åt den igen. Och vad händer om den verkligen upplöses, jag vet inte, jag vet inte … Kanske är det då man blir galen. Eller kanske är det inte värre än att man får inse att det är så ditt liv är … Torka lite fortare, lite mer, satsa på jobbet, tjäna pengar, köp saker, och TÄNK PÅ PENSIONEN. VAR NÖJD. PUNKT.

Skrivpuff 29 maj 2012 om en åkomma

Sällskap

Nej, nej, nej, nej, nej.
Nej tack.
Jag vill inte ha sällskap.
Vill inte vara trevlig.
Inte vara behövd.
Inte vara tålmodig, inte vara påminnande,
uppfostrande, lyssnande, berättande, rolig eller trivsam
Jag vill bara få vara det jag är just nu,
TRÖTT.
Taggarna växer utåt och inåt på mig,
klorna kliar och vill klösa,
Jag håller på att förvandlas till ett monster som inte är jag.
För det är det väl inte?
Eller är det monstret som är mitt sanna jag,
som låter sig tämjas av lustiga lekar som att skriva texter, läsa böcker och skapa med händerna ...?
Längtar bara så fantastiskt efter att få vara bara i sällskap av mig själv och någon av klösbrädorna. 

Skrivpuff 25 april 2012, om sällskap

Hoppas

Jag hoppas att du kan få in i din lilla skalle att du bara förstör för dig själv! Du straffar inte mig, mer än att jag får en taskig torsdagsförmiddag. Jag kan gå härifrån, jag kan bara härda ut tills den här lektionen tar slut, säga mig själv att jag gör mitt bästa, städa upp efter dina och kompisarnas griserier, låsa salsdörren, hoppa in i bilen och åka härifrån. Åka hem. Medan du blir kvar, tror att du också kan vänta ut tiden tills lektionen är slut, strunta i att göra det du borde, för jag kan inte tvinga dina händer att försöka, inte tvinga din tanke att välja vilja. Du kanske behöver mig att spänna dig mot, trotsa mot mig som inte betyder något?

Du är ingen idiot, jag vet, även om du beter dig som en. Du är bara liten och har inte tid, inte lust, att lyssna. Att försöka nå dig är som att försöka föra samman två magneter med pluspolerna mot varandra.

Jag hoppas, jag hoppas verkligen att det finns någon annan, kanske en cool, glänsande manlig förebild som kan berätta för dig, få dig att förstå, någon som jag hoppas inte bara vill glänsa och vara cool, när du har tid och lust, när du öppnar dina öron och fäster din storögda blick på en person som du tror ska säga dig sanningar och viktigheter om livet.

Allt det där är lite väl mycket att hoppas på … och inte kan man bara hoppa in i sin bil, åka därifrån och sluta tänka på dig, överlåta till ”någon annan som säkert kan bättre” att få dig att förstå. Nej … Om en vecka är vi tillbaka på samma plats igen, du och jag och den helknepiga gruppen, som i en jolle på ett stormande hav, jag kommer att fortsätta försöka hålla dig kvar, medan du fäktar och vevar och försöker kasta dig i. Så dumt, så hopplöst, men jag hoppas  …

Skrivpuff 27 oktober 2011, om att hoppas