Förståndiga rösten:
– Nja, du bör nog avvakta … vänta ett år till, se om fabriken överlever, om du har råd att lyxsatsa så här, på barnen, på familjen, på dig själv …
– Avvakta?! Avvakta?! Nej, jag har inte tid, jag måste göra detta nu! NU!
Så jag rusar ut som en skelande ko, dundrar ut i nå’n sorts flykt, flykt från verkligheten, tungt och skumpande, ben som slinter och far på slippriga stenar, på väg mot frihet och drömmar. Jag bryr mig inte om jag skrapar mage och knän, jag ska fram! Och efter en snubblande färd stannar jag upp, framme på den gröna ängen. Det är vackert! Hjärtat svävar lätt, öronen spetsas mot all denna härlighet … men så blir jag avbruten i min betraktelse, vänder på huvudet och ser tre små kalvar som kommer snubblande efter mig, det låter som om de gråter och jag förstår att ensam i härligheten finns inte längre för den här kossan. Det måste bli tillsammans med familjen i härligheten … Det måste gå, jag kan bara inte se hur det ska fungera just nu … De små buffar mig i sidan, jag böjer ner skallen, sliter av en tuva gräs, börjar tugga, mala, tugga … Får fundera på saken …
Skrivpuff 21 september 2011, om att avvakta
