En liten egenhet

Kan man kalla det en egenhet? Eller var det en sorts ätstörning hon led av? Varje gång livet började köra ihop sig, när stressmomenten hopade sig i hennes vardag, kände hon en fruktansvärd saknad av något som … som hon kunde hålla sig i. Hon famlade och grep i luften men livets komponenter flöt iväg och tycktes sväva tyngdlöst och utan riktning eller något som stoppade och höll emot, bort från henne. Som om inte allt detta var nog, började hon också känna sig missnöjd med sin kropp, hon höll definitivt på att bli för tung började hon intala sig, ja, alltså hon skulle kunna bli för tung, om hon inte skärpte till sig och kom in i riktigt goda kostvanor.

Så började ett intensivt sökande efter en metod, kanske rentav ett program som skulle kosta henne en slant att få följa, men det kunde det vara värt. Och till slut skulle hon välja det som passade henne bäst och högtidligt lova sig själv att detta skulle hon genomföra för sin egen kropp och hälsa och framtids skull, amen. Hon skulle ställa upp på de förändringar som var nödvändiga. Hon skulle ta de nödvändiga stegen. 

Och hon började känna lugnet komma, här fanns ramar att hålla sig till, steg, punkter, regler, man kunde skriva listor och beräkna resultat. Hon skulle lyckas. Hon skulle må så bra. Hon skulle få sådan ork och energi och då skulle det bli lätt som ingenting att ta itu med resten av livets små och stora projekt.

Ja, det var en egenhet hon hade. Eller var det någon sorts ätstörning?

 Skrivpuff 14 juli 2012, om en egenhet

Mycket vill ha mer?

Är det kanske en åkomma som drabbar en när man egentligen har det ganska bra? Att man blir gnällig och missnöjd och vill ha något annat, ha livet på ett annat sätt. Ha det lite bättre, känna sig lite bättre, lite lyckligare, lite mer tillfredsställd, rentav stolt, över vad man åstadkommer som överhuvudtaget lämnar spår efter ens levnad, något annat än bara ett bidrag till det växande skräpberget, sophavet, jordförgiftningen, ozonhålet, ulandsutnyttjandet, och allt övrigt elände som man som ilandsmedborgare kan/bör känna sig skyldig till.

Tänk till exempel om man egentligen vill skriva mycket mer än man gör, men man städar och lagar pasta och pastasås, borstar små tänder, byter blöjor, diskar, torkar av, läser för andra, dammsuger, jobbar, och gnäller, gnäller, GNÄLLER!!! Men inte skriver, för jag orkar inte samla mina tankar när det väl blir tyst och ingen vill mig något. Och jag känner att jag tappar något. Såg för mig idag bilden av en viktig knut som sakta håller på att glida upp, och jag vet inte hur jag ska klara av att dra åt den igen. Och vad händer om den verkligen upplöses, jag vet inte, jag vet inte … Kanske är det då man blir galen. Eller kanske är det inte värre än att man får inse att det är så ditt liv är … Torka lite fortare, lite mer, satsa på jobbet, tjäna pengar, köp saker, och TÄNK PÅ PENSIONEN. VAR NÖJD. PUNKT.

Skrivpuff 29 maj 2012 om en åkomma

Strömavbrottet

Något som numera hör till ovanligheterna är strömavbrott. För några år sedan hände det. Jag och mannen tittade förvånat på varandra, men insåg att det blåsiga vädret hade ställt till det någonstans och började fundera på att lokalisera ficklampor och värmeljus. Någonstans började en känsla av nostalgi från barndomens strömavbrott pirra.

Efter ett par sekunder hörs ett vrål från vardagsrummet och strax kommer en upprörd 7-åring stampande med en 4-åring med nedåtpekande mungipor i släptåg.

-          Sätt på TV:n igen!

Fulla i skratt försöker vi förklara att det inte var vi som stängde av. Vi visar på lampor som inte går att tända, datorn som inte går att starta, alla digitala klockor som är svarta och i grannarnas hus syns inte heller något ljus. Och till slut har vi övertygat dem om vår oskuld.

-          Vi har fått strömavbrott, killar! Kom, så plockar vi fram lite värmeljus, så kanske vi kan spela något spel och fika lite medan vi väntar på att strömmen ska komma tillbaka. Vi måste ha batterier i radion också så att vi kan höra vad som händer ute i världen.

Plötsligt har äventyrskänslan infunnit sig och vi stökar och ordnar med dessa viktiga saker och sitter sedan runt köksbordet, med värmeljus, ett sällskapsspel och några goda kex att knapra på. Radion spelar lågt i bakgrunden och vi har just bara varandras ansikten att titta på. Inget annat lockar och drar. Och vi tittar på varandra och lyssnar på varandra och vi har det gott.

Efter någon timma blinkar lampan till och TV:n börjar göra sig hörd igen inne i vardagsrummet. Strömavbrottet och vårt lilla äventyr är över.

Skrivpuff 5 juni 2011, om ett avbrott