Auktion

– Första! … Andra! … Tredje! Och sålt till damen med de tjusiga solglasögonen nere på sista raden! En utmärkt diverselåda! hojtade auktionsutroparen från sitt podie. Några spridda skratt från publiken, sannolikt från några som själva ropat in en eller annan diverselåda på sommarauktion.

Alla hade de rotat igenom den lådan, eller åtminstone kastat en blick ner i bråten och avfärdat det som skräp. Men Amanda visste att det inte var skräp. Jo, det mesta var faktiskt skräp, men det var bara bra, för då var ingen annan intresserad av att ropa på just den lådan. För nu var det ju bara Amanda som kände till vad som fanns under den falska bottnen i det krimskramsiga snäckskalsskrinet med det blanknötta röda fodret av fusksammet.

Skrivpuff 25 juli 2012, om en auktion

Domptörerna

Det var en brokig samling individer som satt samlade kring det långa bordet inför morgonmötet, men gemensamt var att alla var mer eller mindre hålögda. Det var allvarliga ansikten de flesta, och även hos dem som fallit in i lättsammare konversationer, kanske om något trevligt man upplevt på sin lilla fritid, nådde leendena aldrig riktigt ögonen, utan där fanns hos alla en matt hinna av trötthet.

Bland de mest iögonenfallande personerna var en högrest man med snaggad frisyr och stålgrå ögon. I sitt midjebälte hängde en kraftig oxpiska i flätat läder. Kollegorna visste att den endast lämnat sin plats i bältet vid ett fåtal tillfällen, men den var respektingivande. Hans skinnväska var av en liten nätt modell. Han ledde sina flockar mest med sin röst och var ytterst sparsam med belöningar. Alla i rummet, utom en, hade någon sorts piska i sitt midjebälte och alla hade de en eller till och med flera skinnväskor.

Så öppnades dörren till Direktörens kontor och ännu ett allvarsamt ansikte blev synligt. Sorlet av röster dog ut och blickarna riktades mot kvinnan som klev upp och satte sig i stolen vid högsätet.

– God morgon, medarbetare, började hon. Jag ser att alla domptörer är närvarande idag. Det gläder mig att se att Milena är tillbaka, fortsatte hon försökte sig på ett litet leende. Hennes blick gick till en kvinna med nyligen läkta ansiktsskador, märken efter klor från hårfästet ner till käken. En svart lapp över ögat som funnits däremellan. Det andra ögat stirrade tillbaka på Direktören och skimrade i blått och grönt. Såg ensamt ut. Hon fingrade på ridpiskan och läderväskan som båda var fästa vid midjebältet, svalde hårt, men sa ingenting.

En annan kvinna reste sig i stället och började tala. Hennes gestalt utstrålade lugn och ordning och rösten var mjuk men med en fasthet som krävde att tas på stort allvar:

– Jag undrar hur ledningen planerat för Milenas återinträdande i tjänst? Vem kommer att vara Milenas assistans? För vi antar att hon får assistans?

Direktören skruvade lite på sig:

– Assistans … ? Vi har absolut diskuterat det, men … ja … tyvärr, vi har ingen extra. Och Milena har ju så lång erfarenhet. Det som hände var ju väldigt oturligt, ja, en olycklig slump helt enkelt. Det kommer att gå bra. Eller hur, Milena?

Allas blickar på Milena.

– Jag ska naturligtvis göra mitt bästa, svarade hon lågt och tittade ner i bordets mörka, blanknötta yta. Finns det ingen hjälp så …

Hon fingrade åter på sina tjänsteverktyg. Hon borde haft en kraftigare piska, men hon hade aldrig tidigare tyckt att hon behövt det, inte förrän några veckor innan olyckan, då när det plötsligt skedde en tydlig förändring i hennes tilldelade flock. Det hade kommit in en ny individ, utan gradvis grupptillvänjning som var lagstadgat, det fanns inte tid, inte pengar. Och Gudarna vet vad den nye varit med om i sin uppväxt och i tidigare formning, för han svarade ända från början helt oförutsägbart på varje kommando och verkade inte lockas av belöningar och vänlighet. Oron hade spridit sig i flocken.

Belöningar och vänlighet var just det som Milena haft som sitt sätt att utbilda sina flockmedlemmar i mer och mer avancerad kommunikation. Hon strök med handen över den nötta läderväskan. Alltför tunn. Hon hade inte haft ork eller möjlighet att samla egna belöningar, det som delades ut från förråd var inte tillräckligt. Nej, hon kände sig inte alls säker på att det här skulle gå bra. Innerst inne ville hon inte ens försöka, ville aldrig mer arbeta med en flock. Men som Direktören sagt, det fanns ingen annan och gick hon inte in där så visste hon att det skulle drabba de andra domptörerna, de redan bleka och hålögda. Hennes flock skulle delas upp och hennes kollegor skulle få fler och nya individer i sina flockar. Nej, hon kunde inte göra så. Det var hennes uppgift, hennes plats i systemet, att göra det här jobbet, med den här flocken.

Direktören hade ett par punkter till, en ny foderleverantör hade anlitats och domptörernas krav på ersättning för arbetskläder hade avslagits. Därefter avslutades mötet. En långsam, dov klockringning hördes utifrån och rasslet från ett 20-tal metallgrindar som öppnades mekaniskt trängde också in. Domptörerna rättade till sina utstyrslar, tog ett djupt andetag innan de spred sig längs korridorerna för att möta en ny arbetsdag.

( Ännu en skrivuppgift! Texten ska föreställa en allegori. Är lite osäker på hur väl jag lyckats, men det får jag väl veta så småningom.)

Frukost i salongen

– Frukosten är serverad i salongen … viskar Emilia i Antons öra. Han slår upp ögonen och ser hennes okynniga leende. Anton gillar inte riktigt det där, att hon driver med det han berättat om sin familj. Att hans familj alltid åt helgfrukost i salongen och att de när han var liten haft en hushållerska anställd, Märta, en fantastisk, vänlig människa som alltid serverat underbart god mat oavsett om det gällde frukostar eller andra måltider. Men mycket hade ändrats sedan dess. Emilia tyckte att det där med salongsfrukostarna var ganska lustigt, eftersom hennes egen uppväxt skett i en ganska liten 70-talsvilla, och åt gjorde man i köket, förutom vid högtidliga tillfällen. Det hade man fortsatt med även sedan familjen klättrat i samhällsstegen och efter ett antal flyttar nu faktiskt hade både matsal och salong i senaste nybyggda villan.

Nu var det ju kanske inte i första hand för att driva med Antons barndoms frukostar Emilia bjöd honom frukost i salongen, utan mer för att vara ironisk över studentlägenhetens knappa yta. Några steg från sängen stod bordet som för tillfället tjänade som frukostbord. Det tjänade också som Emilias skrivbord när det var det hon behövde. Det var Emilias bord helt enkelt.

– Oj, vad fint du har gjort, sa Anton.

Emilia var själv ganska nöjd när hon lät blicken glida över frukostbordet. Påminde ganska mycket om ett uppslag i ett heminredningsmagasin faktiskt. Brödet som hon varit och köpt alldeles nyss, nybakat i det lilla bageriet, doftade och lockade och blandade sig perfekt med ångorna från det nybryggda kaffet. Duken, servetterna, ljusa och svala. På stearinljusen hade hon hängt små smycken med deras namn, ”Emilia” och ”Anton” i två hopslingrade hjärtan.

– Jag tyckte att vi kunde fira lite, viskade Emilia. Det är ju sex månader sedan vi träffades just idag.

– Jag har allt lite planer för ikväll, men det är klart att det är värt att fira precis hela dagen. Det är nog bäst att vi börjar med en gång, för föreläsarna väntar nog inte särskilt på halvårsfirare.

De hade just satt sig och sträckt sig efter varsitt bröd, när dörrklockans ilskna och påstridiga signal skar igenom stillheten och värmen ...

Skrivpuff 16 juli 2012, om en salong.
(Ordet blev ny ingång till skrivuppgiften som gått så trögt. Känner mig riktigt nöjd att den äntligen blev klar! Detta är början.)

En liten egenhet

Kan man kalla det en egenhet? Eller var det en sorts ätstörning hon led av? Varje gång livet började köra ihop sig, när stressmomenten hopade sig i hennes vardag, kände hon en fruktansvärd saknad av något som … som hon kunde hålla sig i. Hon famlade och grep i luften men livets komponenter flöt iväg och tycktes sväva tyngdlöst och utan riktning eller något som stoppade och höll emot, bort från henne. Som om inte allt detta var nog, började hon också känna sig missnöjd med sin kropp, hon höll definitivt på att bli för tung började hon intala sig, ja, alltså hon skulle kunna bli för tung, om hon inte skärpte till sig och kom in i riktigt goda kostvanor.

Så började ett intensivt sökande efter en metod, kanske rentav ett program som skulle kosta henne en slant att få följa, men det kunde det vara värt. Och till slut skulle hon välja det som passade henne bäst och högtidligt lova sig själv att detta skulle hon genomföra för sin egen kropp och hälsa och framtids skull, amen. Hon skulle ställa upp på de förändringar som var nödvändiga. Hon skulle ta de nödvändiga stegen. 

Och hon började känna lugnet komma, här fanns ramar att hålla sig till, steg, punkter, regler, man kunde skriva listor och beräkna resultat. Hon skulle lyckas. Hon skulle må så bra. Hon skulle få sådan ork och energi och då skulle det bli lätt som ingenting att ta itu med resten av livets små och stora projekt.

Ja, det var en egenhet hon hade. Eller var det någon sorts ätstörning?

 Skrivpuff 14 juli 2012, om en egenhet