Sabotören
- Min lille sabotör ... säger jag och suckar. Saboterad nattsömn, tankarna raglar fram i huvudet och försöker tappert ordna sig till något briljant, det lyckas ibland och om jag är riktigt snabb lyckas det bli nedskrivet också. Den saboterade nattsömnen märks också i mitt ansikte, mörka ringar under ögonen och har inte rynkorna blivit fler ...? Den saboterade kroppsformen har du väl också bidragit till, lite hängigare här och lite mjukare och rundare där. Men du bara skrattar och gosar in dig i allt det mjuka. Och jag skrattar med dig. I ärlighetens namn var jag inte direkt i närheten av starta en fotomodellskarriär innan jag fick dig heller.
Jag lägger försiktigt täcket över ditt ansikte och känner din förväntan:
- Var är Lillen? Efter två sekunder kastar du av dig täcket och tittar på mig med världens lyckligaste ansikte.
- Ja, där är Lillen! Och så skrattar vi, och jag förundras igen över hur du kan vara så vansinnigt pigg och framförallt så fantastiskt glad, när du alldeles nyss slagit upp ögonen.
Du förstår inte mycket du, min lille sabotör, ändå tycks du ha full koll på det verkligt viktiga här i livet, att vara mätt, glad och nära den man älskar.
torsdag 31 mars 2011
tisdag 29 mars 2011
Om att vägra
Skrivpuff 29 mars 2011
Jag vägrar att bli trött och ledsen,
vägrar att känna att detta aldrig kommer att gå.
Jag vägrade igår, och i förrgår, många dagar nu,
jag orkar nog vägra i morgon också.
Det kan vara jobbigt att vägra ibland,
man måste vara stenhård hela tiden.
Ibland tappar jag taget om min vägran
Med en smäll flyger buren upp
och med ett vrål kastar sig monstret ut
slungar sina oförlåtligheter omkring sig
klöser med vassa klor mot alla som finns nära,
mig med
och hur snabb jag än är att få in monstret i buren
så hinner det oftast ställa till med något
så att jag får samla upp och ordna till efteråt.
Sen får man trösta och klappa,
inte minst monstret i buren.
Monstret är faktiskt ganska rart
när man kliat det bakom örat tills det spinner
och man ser till att hålla buren stängd,
så länge man orkar vägra att bli trött och ledsen.
Jag vägrar att bli trött och ledsen,
vägrar att känna att detta aldrig kommer att gå.
Jag vägrade igår, och i förrgår, många dagar nu,
jag orkar nog vägra i morgon också.
Det kan vara jobbigt att vägra ibland,
man måste vara stenhård hela tiden.
Ibland tappar jag taget om min vägran
Med en smäll flyger buren upp
och med ett vrål kastar sig monstret ut
slungar sina oförlåtligheter omkring sig
klöser med vassa klor mot alla som finns nära,
mig med
och hur snabb jag än är att få in monstret i buren
så hinner det oftast ställa till med något
så att jag får samla upp och ordna till efteråt.
Sen får man trösta och klappa,
inte minst monstret i buren.
Monstret är faktiskt ganska rart
när man kliat det bakom örat tills det spinner
och man ser till att hålla buren stängd,
så länge man orkar vägra att bli trött och ledsen.
måndag 28 mars 2011
Om att försumma
Skrivpuff 28 mars 2011
Försumma, ordet är som en anklagelse, något du borde ha gjort, men inte gjorde av någon anledning ... Du kanske glömde, inte hann, slarvade eller helt enkelt sket i det!
Om du gjort dig skyldig till fall av försummelse, väntar alltid en påfäljd. Somliga straff kommer genast, andra låter vänta på sig ... En försummad växt vissnar och dör ganska genast, medan en försummad relation kan fortsätta att se fin ut på ytan riktigt länge, men plötsligt en dag, när den utsätts för en liten stöt krasar färgen i flagor och du upptäcker att där under finns bara något murket och dött. Kanske går det att rädda, men det är ett jävla jobb, som med allt man ska ta igen som försummats. Men det jobbigaste kanske är känslan som sitter som ett irriterande skav att du får skylla dig själv, för du kanske glömde, inte hann, slarvade eller helt enkelt sket i det...
Försumma, ordet är som en anklagelse, något du borde ha gjort, men inte gjorde av någon anledning ... Du kanske glömde, inte hann, slarvade eller helt enkelt sket i det!
Om du gjort dig skyldig till fall av försummelse, väntar alltid en påfäljd. Somliga straff kommer genast, andra låter vänta på sig ... En försummad växt vissnar och dör ganska genast, medan en försummad relation kan fortsätta att se fin ut på ytan riktigt länge, men plötsligt en dag, när den utsätts för en liten stöt krasar färgen i flagor och du upptäcker att där under finns bara något murket och dött. Kanske går det att rädda, men det är ett jävla jobb, som med allt man ska ta igen som försummats. Men det jobbigaste kanske är känslan som sitter som ett irriterande skav att du får skylla dig själv, för du kanske glömde, inte hann, slarvade eller helt enkelt sket i det...
lördag 26 mars 2011
Om att bli avbruten
Skrivpuff 2011.03.26
Hon hör babyns skrik genom toadörren och sedan ännu en liten röst:
- Mamma! Lillen är vaken nu!
- Men Herregud! Finns det INGENTING jag kan få gjort utan att bli avbruten! Det är nära att förtvivlan pressar sig ut som heta tårar, men hon biter ihop och får stopp på det när de ännu bara ligger som lite extra fukt i ögonen och grumlar synen en aning.
Så löjligt! Att tro att hon skulle hinna göra i ordning i köket, dammsuga och äntligen få skriva ner det där sista som hon hade haft i skallen. Lillen brukade ju sova minst en timme den här tiden på dagen. Hon torkar sig snabbt och tvättar händerna. Kommer ut från badrummet.
Blåst på konfekten ... tänker hon, ja, blåst på råkosten och havregrynsgröten med, far det genom hennes huvud, när hon blänger på disken och dammsugaren. Hon går bort mot sovrummet, där bebisen fortfarande ligger och snyftar. Där står visst tvättkorgen också, den som skulle ner i källaren, men aldrig kom dit, eftersom hon var tvungen att leta reda på en cykelhjälm till någon. I vardagsrummet står handarbetskorgen med projekt som lockar och drar, men det känns sällan som någon idé att ens börja, eftersom hon ändå snart blir avbruten.
Hon kommer in i sovrummet. Blicken hinner fastna en halv sekund på boken vid hennes huvudkudde. Bokmärket är inlagt bara några sidor från början. Det går långsamt framåt, men när det gäller läsningen är det oftast hon själv som avbryter sig, genom att helt enkelt somna efter bara en liten stund.
Så är hon framme vid spjälsängen och så fort Lillen får syn på henne tystnar gråten och det lilla runda ansiktet blir lugnt. Hon tar upp den lille och känner den varma, mjuka lilla kroppen i sin famn och hon minns med ett styng något annat som blivit avbrutet. Redan i elfte veckan, så hon borde varit beredd. Men hon hade ju redan börjat längta efter just den här speciella värmen som bildas mellan en bebiskropp och en mammakropp. Hon tänker på det här andra som blivit avbrutet och känner att just den här värmen är så mycket mer värd än att aldrig bli avbruten.
Hon hör babyns skrik genom toadörren och sedan ännu en liten röst:
- Mamma! Lillen är vaken nu!
- Men Herregud! Finns det INGENTING jag kan få gjort utan att bli avbruten! Det är nära att förtvivlan pressar sig ut som heta tårar, men hon biter ihop och får stopp på det när de ännu bara ligger som lite extra fukt i ögonen och grumlar synen en aning.
Så löjligt! Att tro att hon skulle hinna göra i ordning i köket, dammsuga och äntligen få skriva ner det där sista som hon hade haft i skallen. Lillen brukade ju sova minst en timme den här tiden på dagen. Hon torkar sig snabbt och tvättar händerna. Kommer ut från badrummet.
Blåst på konfekten ... tänker hon, ja, blåst på råkosten och havregrynsgröten med, far det genom hennes huvud, när hon blänger på disken och dammsugaren. Hon går bort mot sovrummet, där bebisen fortfarande ligger och snyftar. Där står visst tvättkorgen också, den som skulle ner i källaren, men aldrig kom dit, eftersom hon var tvungen att leta reda på en cykelhjälm till någon. I vardagsrummet står handarbetskorgen med projekt som lockar och drar, men det känns sällan som någon idé att ens börja, eftersom hon ändå snart blir avbruten.
Hon kommer in i sovrummet. Blicken hinner fastna en halv sekund på boken vid hennes huvudkudde. Bokmärket är inlagt bara några sidor från början. Det går långsamt framåt, men när det gäller läsningen är det oftast hon själv som avbryter sig, genom att helt enkelt somna efter bara en liten stund.
Så är hon framme vid spjälsängen och så fort Lillen får syn på henne tystnar gråten och det lilla runda ansiktet blir lugnt. Hon tar upp den lille och känner den varma, mjuka lilla kroppen i sin famn och hon minns med ett styng något annat som blivit avbrutet. Redan i elfte veckan, så hon borde varit beredd. Men hon hade ju redan börjat längta efter just den här speciella värmen som bildas mellan en bebiskropp och en mammakropp. Hon tänker på det här andra som blivit avbrutet och känner att just den här värmen är så mycket mer värd än att aldrig bli avbruten.
fredag 25 mars 2011
Om ett äventyr
Skrivpuff 24 mars 2011
Om ett äventyr
Ett äventyr ... spänning, pirr i magen, faror, skräckupplevelser, lyckorus och segerkänslor när man övervinner svårigheterna, som ibland syntes alldeles omöjliga, och man kommer ut levande på andra sidan. Man har upplevt något, man har något nytt som man bär med sig för alltid, som förändrat en åt ena eller andra hållet.
Först far tankarna iväg till Indiana Jones fantastiska strapatser i filmens värld, sedan går de till tågluffande ungdomar som är nyfikna, och modiga människor som flyttar till andra länder, som vågar, som vågar bryta upp och lämna det kända för något nytt, något okänt. Jag är ingen sådan modig människa, tänker jag och skäms lite grann. Börjar åtminstone bli tillräckligt gammal för att våga erkänna att jag inte är en sådan där modig människa och inte strävar efter att bli det heller. Jag är en sådan där som stannar kvar.
Ändå känns det som om jag står inför ett sorts äventyr nu i alla fall. Och det ska bli spännande att se hur det går, om det blir svårt, om jag klarar det, om jag lär mig något nytt och kommer ut på andra sidan förändrad. Jag ska inte ge mig ut på en lång resa, inte flytta utomlands, eller ens till ett annat hus. Jag ska snarare öppna dörren till en gammal garderob, rensa i lådorna på högsta hyllan och se vad jag hittar. Jag har för mig att jag hade något fint där. Kanske min egen skatt?
Om ett äventyr
Ett äventyr ... spänning, pirr i magen, faror, skräckupplevelser, lyckorus och segerkänslor när man övervinner svårigheterna, som ibland syntes alldeles omöjliga, och man kommer ut levande på andra sidan. Man har upplevt något, man har något nytt som man bär med sig för alltid, som förändrat en åt ena eller andra hållet.
Först far tankarna iväg till Indiana Jones fantastiska strapatser i filmens värld, sedan går de till tågluffande ungdomar som är nyfikna, och modiga människor som flyttar till andra länder, som vågar, som vågar bryta upp och lämna det kända för något nytt, något okänt. Jag är ingen sådan modig människa, tänker jag och skäms lite grann. Börjar åtminstone bli tillräckligt gammal för att våga erkänna att jag inte är en sådan där modig människa och inte strävar efter att bli det heller. Jag är en sådan där som stannar kvar.
Ändå känns det som om jag står inför ett sorts äventyr nu i alla fall. Och det ska bli spännande att se hur det går, om det blir svårt, om jag klarar det, om jag lär mig något nytt och kommer ut på andra sidan förändrad. Jag ska inte ge mig ut på en lång resa, inte flytta utomlands, eller ens till ett annat hus. Jag ska snarare öppna dörren till en gammal garderob, rensa i lådorna på högsta hyllan och se vad jag hittar. Jag har för mig att jag hade något fint där. Kanske min egen skatt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)