Hoppas

Jag hoppas att du kan få in i din lilla skalle att du bara förstör för dig själv! Du straffar inte mig, mer än att jag får en taskig torsdagsförmiddag. Jag kan gå härifrån, jag kan bara härda ut tills den här lektionen tar slut, säga mig själv att jag gör mitt bästa, städa upp efter dina och kompisarnas griserier, låsa salsdörren, hoppa in i bilen och åka härifrån. Åka hem. Medan du blir kvar, tror att du också kan vänta ut tiden tills lektionen är slut, strunta i att göra det du borde, för jag kan inte tvinga dina händer att försöka, inte tvinga din tanke att välja vilja. Du kanske behöver mig att spänna dig mot, trotsa mot mig som inte betyder något?

Du är ingen idiot, jag vet, även om du beter dig som en. Du är bara liten och har inte tid, inte lust, att lyssna. Att försöka nå dig är som att försöka föra samman två magneter med pluspolerna mot varandra.

Jag hoppas, jag hoppas verkligen att det finns någon annan, kanske en cool, glänsande manlig förebild som kan berätta för dig, få dig att förstå, någon som jag hoppas inte bara vill glänsa och vara cool, när du har tid och lust, när du öppnar dina öron och fäster din storögda blick på en person som du tror ska säga dig sanningar och viktigheter om livet.

Allt det där är lite väl mycket att hoppas på … och inte kan man bara hoppa in i sin bil, åka därifrån och sluta tänka på dig, överlåta till ”någon annan som säkert kan bättre” att få dig att förstå. Nej … Om en vecka är vi tillbaka på samma plats igen, du och jag och den helknepiga gruppen, som i en jolle på ett stormande hav, jag kommer att fortsätta försöka hålla dig kvar, medan du fäktar och vevar och försöker kasta dig i. Så dumt, så hopplöst, men jag hoppas  …

Skrivpuff 27 oktober 2011, om att hoppas