Spektaklet

—    Vilket spektakel! Ska han gifta sig? På riktigt?

—    Japp! Erkänn att du skulle velat vara bjuden.

—    Neej! Absolut inte! Inte efter vad han utsatte Annette för.

—    Jo, det var grisigt, fortsätta leva på henne, låta henne tro att de fortfarande hade det bra, när han i själva verket var ute och letade efter något nytt. Men är du inte lite nyfiken? På den där nya kvinnan? Vad är hon för en stackare som råkat ut för honom?

—    Ja, det är väl det man undrar, om hon är en stackare, eller om han hittat ett "psyco", så att han äntligen får vad han förtjänar …

-----

Det var ganska glest med besökare i den gamla stenkyrkan, trots att det var bröllop. På brudens sida fanns ett tjugotal personer och det hördes små utrop på amerikansk engelska när de tittade och pekade på de olika gamla utsmyckningarna i den gamla kyrkan.  Åldrarna sträckte sig mellan tonår till mitten på 70. På brudgummens sida satt ungefär hälften så många, någon tonåring men de flesta äldre.

Så hördes brudmarschen och alla närvarande reste sig och vände sig för att se brudparet tåga in. Näsdukar och kameror kom fram. Där kom de, bruden i ljusrosa sommarklänning och blommor i det blonderade håret och brudgummen i mörk kostym, något ytterst sällsynt för honom, men det såg bra ut, lite mer ordnat och pålitligt. Uppifrån orgelläktaren kunde man bara se lycka och trevnad och två medelålders människor som funnit kärleken och nu promenerade fram mot altaret för att lova varandra något viktigt. Om man bara såg detta, utan att känna till något om någons bakgrund, var detta en otroligt vacker syn.

Akten började, brudparet strålade, några av gästerna snyftade, brudgummens gamla farbror slumrade visst till, men det var ingen som märkte, eftersom han inte hann börja snarka så värst ljudligt. Att det var tredje gången gillt för brudgummen och andra för bruden, var det ingen som ville tänka på just i detta ögonblick. Nej, det hade varit för oromantiskt, för olycksbådande, man ville ju ändå tro på kärlekens styrka om så bara för denna vackra bröllopsdag.

Plötsligt väcktes brudens gamla farbror ur sin sömn av att kyrkporten öppnades med ett brak. Alla andra väcktes också, fast mindre bokstavligt ur det rosaskimrande vackra och vände sig alla samtidigt mot mittgångens nedersta ände. Där kom en mycket vacker kvinna i svart dräkt, och det långa mörka håret i en vacker uppsättning. I handen höll hon ett vitt kuvert. En sen, ohyfsad gäst, undrade brudens anhöriga, medan alla gäster på brudgummens sida stelnade av förlägenhet och oro för vad som skulle kunna komma nu.

—    Så, det är här ni håller hus, sa kvinnan med hög röst. Jag är ju såklart inte inbjuden, men jag var bara tvungen att se med mina egna ögon att det verkligen är sant att det här händer. Och så har jag skrivit ner lite sånt som kan vara bra att veta när man ska leva med den där mannen. Kvinnan hade fortsatt gå fram längs altargången och var nu nästan framme vid brudparet. Nu sträckte hon fram handen mot den gapande, förfärade bruden.

—    Hello, my name is Annette. I have written an important letter to you. Good things to know. I’ve tried to explain the best I can in English. Here you are. I wish you the very best of luck. You are gonna need it.

Bruden stirrade skrämt och även med en del ilska på den andra kvinnan, sedan på brudgummen, som började reagera, när han förstod att detta verkligen hände på hans dittills lyckliga dag. Han slet det vita kuvertet ur kvinnans hand och kastade iväg det.

—    Du är ju inte klok! väste han. Att du skulle vara tvungen att komma hit och förstöra den här dagen! För mig okej, men för Amanda. Hon borde inte behöva utsättas för din sjuka avundsjuka. Stick nu! Stick!

—    Ja, jag ska gå nu. Read the letter, it’s an amazing story anyway, sa hon vänd till bruden.

Sedan vände hon sig om och gick. Hon hann precis se det vita kuvertet plockas upp av brudens mor och hastigt förpassas till hennes handväska. Gästerna som såg hennes ansikte sa senare att hon såg ut som om hon skulle börja storgråta, när hon samtidigt började småspringa ut ur kyrkan. I själva verket kämpade hon för att hålla igen ett mullrande gapskratt, det skulle ju verkat sjukt på riktigt, tänkte hon senare när hon satt i bilen, flämtande efter det befriande skrattet, nöjd i vissheten att hon rivit allt vad rosa skimmer hette i trasor, förvånad över att hon, världens snällaste, var kapabel till så utstuderad elakhet. 

Skrivpuff 27 maj 2011