(Början från 17 juli 2012)
– Frukosten är serverad i salongen … viskar Emilia i Antons öra. Han slår upp ögonen och ser hennes okynniga leende. Anton gillar inte riktigt det där, att hon driver med det han berättat om sin familj. Att hans familj alltid åt helgfrukost i salongen och att de när han var liten haft en hushållerska anställd, Märta, en fantastisk, vänlig människa som alltid serverat underbart god mat oavsett om det gällde frukostar eller andra måltider. Men mycket hade ändrats sedan dess. Emilia tyckte att det där med salongsfrukostarna var ganska lustigt, eftersom hennes egen uppväxt skett i en ganska liten 70-talsvilla, och åt gjorde man i köket, förutom vid högtidliga tillfällen. Det hade man fortsatt med även sedan familjen klättrat i samhällsstegen och efter ett antal flyttar nu faktiskt hade både matsal och salong i senaste nybyggda villan.
Nu var det ju kanske inte i första hand för att driva med Antons barndoms frukostar Emilia bjöd honom frukost i salongen, utan mer för att vara ironisk över studentlägenhetens knappa yta. Några steg från sängen stod bordet som för tillfället tjänade som frukostbord. Det tjänade också som Emilias skrivbord när det var det hon behövde. Det var Emilias bord helt enkelt.
– Oj, vad fint du har gjort, sa Anton.
Emilia var själv ganska nöjd när hon lät blicken glida över frukostbordet. Påminde ganska mycket om ett uppslag i ett heminredningsmagasin faktiskt. Brödet som hon varit och köpt alldeles nyss, nybakat i det lilla bageriet, doftade och lockade och blandade sig perfekt med ångorna från det nybryggda kaffet. Duken, servetterna, ljusa och svala. På stearinljusen hade hon hängt små smycken med deras namn, ”Emilia” och ”Anton” i två hopslingrade hjärtan.
– Jag tyckte att vi kunde fira lite, viskade Emilia. Det är ju sex månader sedan vi träffades just idag.
– Jag har allt lite planer för ikväll, men det är klart att det är värt att fira precis hela dagen. Det är nog bäst att vi börjar med en gång, för föreläsarna väntar nog inte särskilt på halvårsfirare.
De hade just satt sig och sträckt sig efter varsitt bröd, när dörrklockans ilskna och påstridiga signal skar igenom stillheten och värmen ...
Emilia tittade frågande på Anton som svarade med ett lika frågande uttryck och ryckte på axlarna, medan hon fortsatte fram till dörren för att öppna.
– Pappa? sa Emilia långsamt och förvånat. Anton kunde se i Emilias ansikte och förstod att detta skulle bli en för svår situation för henne att hantera. Å ena sidan förstod hon att hon inte kunde säga till sin pappa att gå, å andra sidan ville hon inte att pappan skulle få se vem hon hade som frukostgäst. Själv gjorde sig Anton beredd på en katastrof.
– Jag tänkte bara titta in och säga hej, kanske bli bjuden på en kopp kaffe. Ska träffa ett par olika företagare inför utbyggnaden av Sommarlandet om en timme och … där tystnade Ragnar Nilsson. Jackan som han redan så gott som krängt av sig åkte sakta på igen och leendet som han så soligt slösat på sin älskade dotters ansikte var borta, indraget i ett hårt stridsberett uttryck.
– Du … väser Ragnar. Du! Vad i helvete gör du i min dotters lägenhet?
– Jag har tillbringat natten här och nu får jag frukost, svarade Anton och höll sin röst lugn fast hjärtat galopperade i bröstet på honom.
– Emilia! Är det där din pojkvän?! Den där? Som du varit så förbannat hemlig med?! Ragnars röst var full av avsmak när han vände sig till sin dotter. Emilia sa ingenting. Hennes ansikte var stelt.
Ragnar fortsatte:
– Vi har ta mig fan inte köpt dig en studentlägenhet i bäste läge i Lund för att du ska dra hit den där som nattgäst.
– Det är min lägenhet, viskade Emilia hest.
– Har du inte fattat någonting?! Han är en Fogelberg! Fogelbergs hatar oss och har försökt göra livet surt för oss ända sedan vi köpte deras strandmarker, fast vi uppenbarligen räddade dem från konkurs när vi gjorde det! De hatar oss för att det gått bra för oss, för att vi lyckats! Och nu har de chansen att verkligen lyckas skada oss genom den där förbannade stämningen! Emilia! Det är omöjligt, vi hatar helt enkelt varandra!
– Emilia och jag hatar inte varandra.
Ragnar vände sig morrande mot Anton.
– Du! Du ska bara hålla käften och lämna in dotter ifred! Ut! Ut ska du!
Anton hann inte värja sig när Ragnar störtade fram och sög tag i hans sladdriga T-shirt och vräkte honom mot den fortfarande öppna ytterdörren. Anton hann få grepp om trappans ledstång och undgick med en hårsmån att falla hals över huvud nerför trappans betongsteg. Han vände sig om och skrek till Ragnar:
– Du är ju för fan inte klok! Ska du ha ihjäl mig?!
Ragnar svarade med ett frustande kasta Antons skor och jacka ner för trappan.
– Och förresten! fortsatte Anton, vem som helst skulle ha stämt dig och ditt fuskbygge till nöjespark! Tack vare den miserabla säkerhetsnivån kommer min mamma aldrig mer att kunna gå själv! Emilia! Jag väntar där nere!
– Håll käften! vrålade Ragnar.
Emilia hade redan fått på sig ytterkläderna och slitit åt sig båda deras väskor och trängde sig förbi sin pappa, med hårt hopknipen mun och utan att se på honom.
– Emilia! Du stannar här!
Emilia stannade upp med hårt bankande hjärta och vände sig om halvvägs nerför trappan:
– Sluta nu, pappa. Jag förstod att du skulle bli upprörd när du fick veta, men det här är ju löjligt. Pinsamt! Jag går nu.
– Om du går iväg från mig här nu, för att följa med det där aset, då går du ta mig fan ifrån din egen familj. Och då kan du glömma att du är välkommen tillbaka! Det kan jag lova dig!
– Jag går nu. Hälsa mamma.
I taxin på väg till Antons studentrum satt de först tysta, båda skakade, Anton av ilska, Emilia av chocken efter pappans ord. Hur kunde han säga så? Hur kunde han ge detta så enorma proportioner? Men mamma skulle väl inte hålla med? Eller skulle hon? Emilia såg på Anton. Han såg bara arg ut. Uppe på rummet drog han på sig andra kläder och dök in i kylskåpet för att ända få i sig någon morgonmat. Han fixade några grova mackor med ost räckte ett par av dem till Emilia, som fortfarande skakade. Hans ansikte hade slätats ut nu.
– Inte så romantiskt som din frukost, men nå’t får vi ju ha i magen. Kaffe får köpa på caféet på rasten.
Emilia tittade klentroget på honom.
– Första rasten? Har du tänkt åka på föreläsning? Nu? Min pappa har just …typ släppt en bomb i mitt liv.
– Du släppte nog den första bomben, svarade Anton och log lite grann. Okej, din pappa var ganska galen, men han lugnar sig säkert. Och den här föreläsningen går bara idag. Jag har faktiskt inte råd att låta din galna farsgubbe kosta mig den. Du mår säkert också bättre av att komma iväg och tänka på något helt annat. Kom igen nu!
Emilia hade sjunkit ner på Antons slarvigt bäddade säng med en ostmacka i varje hand. Hon förstod inte hur Anton kunde bete sig så normalt efter morgonens behandling. Själv kände hon sig alldeles matt, dränerad på alla krafter att göra något vettigt.
Anton betraktade henne igen, nu med en viss otålighet.
– Okej, du kanske ska ta det lite lugnt, men jag måste sticka nu.
Han gav henne en hastig puss.
– Vi ses! Kom ihåg att vi ska hitta på något mysigt ikväll!
Ett leende, en blinkning, och så smällde dörren igen.
––––––
Emilia märkte att hon måste nickat till, när någon råkade knuffa till henne. Baren hade börjat fyllas på rejält, det hade börjat bli lite trångt. Hon hade varit nästan ensam gäst när hon kommit in på puben vid tretiden på eftermiddagen. Då hade hon promenerat och funderat och gråtit i timtal. Benen var stumma, ögonen svullna och svidande och hon hade bara två önskningar: att få sitta ner och att få slippa tänka. När hon plötsligt stått utanför pubens ingång hade ett glas vin verkat som en bra uppfyllelse av de båda. Sedan hade det nog blivit ett antal till och hon hade glidit in i ett behagligt bedövat tillstånd.
Hon tänkte att hon borde gå hem. Vad kunde klockan vara? Anton hade nog kommit hem från sina föreläsningar i alla fall. Kanske saknade han henne? Så känslokall som han tydligen var … Hur kunde han bara dra iväg på en föreläsning efter det som hände? Brydde han sig inte om vad som hände med honom? Eller vad som hände med henne? Fast hon visste ju egentligen att han inte alls var känslokall. Nej, snarare en av de varmaste människor hon mött, tänkte hon när hon hasade ut från pubbåset. Med förfäran upptäckte hon var bra mycket ostadigare än hon först trott. Hon försökte stå stilla för att rikta upp sig. Hon svajade. Samtidigt försökte hon bestämma sig för vart hon skulle gå, hem till sig, eller hem till Anton.
– Emilia! Där är du!
Hon snurrade runt, alltför häftigt och började falla, men Anton var redan framme och fångade upp henne.
– Herregud, vad har jag har letat! Jag ringde hem för att höra hur du mådde och när du inte svarade på någon telefon, blev jag orolig och stack iväg för att leta. Var har du varit?
– Jag har gått en hel del och tagit ett par glas vin här. Hur var föreläsningen?
– Fram till rasten var den bra, sen har jag bara letat efter dig.
– Missade du föreläsningen? För min skull? Emilia log brett. Han var inte alls känslokall, det var ju det hon visste!
– Vi skulle ju fira idag, sa Anton medan han stöttade Emilia i riktning mot utgången. Men jag hade ju tänkt att vi skulle göra det tillsammans. Vi kanske ska gå och ta en kaffe någonstans?
– Ja, kanske hemma?
– Okej. Och du, det som är mellan våra föräldrar har ju inte med oss att göra. Det kom vi ju överens om. Det är inte förrän idag vi har behövt bevisa att det verkligen är så.
– Det är verkligen så, svarade Emilia. Det var bara mycket tuffare än jag tänkt mig …
(Slutet på skrivuppgiften, att skriva en novell utifrån en given fabel, inte helt enkelt, tyckte jag i alla fall ...)
