Om att behålla något

Skrivpuff 12 april 2011

— Men snälla nån … suckade Elin när hon öppnade dörren till snedgarderoben. Fullt, ända fram till dörren. De har inte tömt här heller! ropade hon till Mårten.

Mårten kom upp för trappan och kikade in i det ljusa sommarrummet.

— Nej, nu ringer jag och pratar med dem, sa han när han fick se all bråte som var på väg att falla ut från den öppna garderobsdörren. Han vände genast om och trampade irriterat nerför trappan igen. Elin hörde honom rota efter telefonnumret och en liten stund senare påbörja ett samtal med någon. Han lät förvånansvärt trevlig, med tanke på hur irriterad hon visste att han var. Hon lyssnade på hur Martins röst talade och tystnade om vartannat där nere. Så tog samtalet tvärt slut. Strax därefter hördes hans steg i trappan igen. Och när han kom in i rummet igen suckade han och sa:

— Det var sonhustrun jag pratade med. Hon bad om ursäkt, men hennes man hade så mycket att göra med sin firma just nu och själv hade hon en treåring och ett tvillingpar på fyra månader. Hon grät.

— Men det finns ju faktiskt firmor som åtar sig sånt här om man inte kan göra det själv, påpekade Elin. Det är ju inte så kul för oss att först flyttstäda lägenheten vi flyttar från och sedan i stort sett  flyttstäda här också.  Vad sa du då?

Mårten tittade ut genom fönstret som inramades av vita tyllgardiner som mycket väl kunde ha hängt där de senaste 40 åren.

— Jag sa att vi skulle ta hand om det. Han gjorde en grimas när han vände sig mot Elin och försökte sig samtidigt på ett litet blidkande leende. Jag sa att det inte var några problem …

Elin stönade. Hon var så trött på att röja, sortera, packa, slänga, flytta saker och städa. Nu var det inte spännande och kul längre, nu ville hon bara bli färdig.

— Okej … Eftersom hon grät då. Men du, hittar vi något värdefullt, bland all den här bråten, en bortglömd Picasso eller så, så behåller vi den!