Det var en brokig samling individer som satt samlade kring det långa bordet inför morgonmötet, men gemensamt var att alla var mer eller mindre hålögda. Det var allvarliga ansikten de flesta, och även hos dem som fallit in i lättsammare konversationer, kanske om något trevligt man upplevt på sin lilla fritid, nådde leendena aldrig riktigt ögonen, utan där fanns hos alla en matt hinna av trötthet.
Bland de mest iögonenfallande personerna var en högrest man med snaggad frisyr och stålgrå ögon. I sitt midjebälte hängde en kraftig oxpiska i flätat läder. Kollegorna visste att den endast lämnat sin plats i bältet vid ett fåtal tillfällen, men den var respektingivande. Hans skinnväska var av en liten nätt modell. Han ledde sina flockar mest med sin röst och var ytterst sparsam med belöningar. Alla i rummet, utom en, hade någon sorts piska i sitt midjebälte och alla hade de en eller till och med flera skinnväskor.
Så öppnades dörren till Direktörens kontor och ännu ett allvarsamt ansikte blev synligt. Sorlet av röster dog ut och blickarna riktades mot kvinnan som klev upp och satte sig i stolen vid högsätet.
– God morgon, medarbetare, började hon. Jag ser att alla domptörer är närvarande idag. Det gläder mig att se att Milena är tillbaka, fortsatte hon försökte sig på ett litet leende. Hennes blick gick till en kvinna med nyligen läkta ansiktsskador, märken efter klor från hårfästet ner till käken. En svart lapp över ögat som funnits däremellan. Det andra ögat stirrade tillbaka på Direktören och skimrade i blått och grönt. Såg ensamt ut. Hon fingrade på ridpiskan och läderväskan som båda var fästa vid midjebältet, svalde hårt, men sa ingenting.
En annan kvinna reste sig i stället och började tala. Hennes gestalt utstrålade lugn och ordning och rösten var mjuk men med en fasthet som krävde att tas på stort allvar:
– Jag undrar hur ledningen planerat för Milenas återinträdande i tjänst? Vem kommer att vara Milenas assistans? För vi antar att hon får assistans?
Direktören skruvade lite på sig:
– Assistans … ? Vi har absolut diskuterat det, men … ja … tyvärr, vi har ingen extra. Och Milena har ju så lång erfarenhet. Det som hände var ju väldigt oturligt, ja, en olycklig slump helt enkelt. Det kommer att gå bra. Eller hur, Milena?
Allas blickar på Milena.
– Jag ska naturligtvis göra mitt bästa, svarade hon lågt och tittade ner i bordets mörka, blanknötta yta. Finns det ingen hjälp så …
Hon fingrade åter på sina tjänsteverktyg. Hon borde haft en kraftigare piska, men hon hade aldrig tidigare tyckt att hon behövt det, inte förrän några veckor innan olyckan, då när det plötsligt skedde en tydlig förändring i hennes tilldelade flock. Det hade kommit in en ny individ, utan gradvis grupptillvänjning som var lagstadgat, det fanns inte tid, inte pengar. Och Gudarna vet vad den nye varit med om i sin uppväxt och i tidigare formning, för han svarade ända från början helt oförutsägbart på varje kommando och verkade inte lockas av belöningar och vänlighet. Oron hade spridit sig i flocken.
Belöningar och vänlighet var just det som Milena haft som sitt sätt att utbilda sina flockmedlemmar i mer och mer avancerad kommunikation. Hon strök med handen över den nötta läderväskan. Alltför tunn. Hon hade inte haft ork eller möjlighet att samla egna belöningar, det som delades ut från förråd var inte tillräckligt. Nej, hon kände sig inte alls säker på att det här skulle gå bra. Innerst inne ville hon inte ens försöka, ville aldrig mer arbeta med en flock. Men som Direktören sagt, det fanns ingen annan och gick hon inte in där så visste hon att det skulle drabba de andra domptörerna, de redan bleka och hålögda. Hennes flock skulle delas upp och hennes kollegor skulle få fler och nya individer i sina flockar. Nej, hon kunde inte göra så. Det var hennes uppgift, hennes plats i systemet, att göra det här jobbet, med den här flocken.
Direktören hade ett par punkter till, en ny foderleverantör hade anlitats och domptörernas krav på ersättning för arbetskläder hade avslagits. Därefter avslutades mötet. En långsam, dov klockringning hördes utifrån och rasslet från ett 20-tal metallgrindar som öppnades mekaniskt trängde också in. Domptörerna rättade till sina utstyrslar, tog ett djupt andetag innan de spred sig längs korridorerna för att möta en ny arbetsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar