Mycket vill ha mer?

Är det kanske en åkomma som drabbar en när man egentligen har det ganska bra? Att man blir gnällig och missnöjd och vill ha något annat, ha livet på ett annat sätt. Ha det lite bättre, känna sig lite bättre, lite lyckligare, lite mer tillfredsställd, rentav stolt, över vad man åstadkommer som överhuvudtaget lämnar spår efter ens levnad, något annat än bara ett bidrag till det växande skräpberget, sophavet, jordförgiftningen, ozonhålet, ulandsutnyttjandet, och allt övrigt elände som man som ilandsmedborgare kan/bör känna sig skyldig till.

Tänk till exempel om man egentligen vill skriva mycket mer än man gör, men man städar och lagar pasta och pastasås, borstar små tänder, byter blöjor, diskar, torkar av, läser för andra, dammsuger, jobbar, och gnäller, gnäller, GNÄLLER!!! Men inte skriver, för jag orkar inte samla mina tankar när det väl blir tyst och ingen vill mig något. Och jag känner att jag tappar något. Såg för mig idag bilden av en viktig knut som sakta håller på att glida upp, och jag vet inte hur jag ska klara av att dra åt den igen. Och vad händer om den verkligen upplöses, jag vet inte, jag vet inte … Kanske är det då man blir galen. Eller kanske är det inte värre än att man får inse att det är så ditt liv är … Torka lite fortare, lite mer, satsa på jobbet, tjäna pengar, köp saker, och TÄNK PÅ PENSIONEN. VAR NÖJD. PUNKT.

Skrivpuff 29 maj 2012 om en åkomma