Öde

Hon hade stått kvar och vinkat efter den vita kombin som rullade bort längs villagatan med hennes tre barn i baksätet. Hon hoppades innerligt att de bara sett hennes stora leende och inte lagt märke till tårarna som börjat strömma nerför kinderna. Så fort bilen svängde utom synhåll vreds leendet till en grimas och hon rusade tillbaka in i huset. Hon låste dörren och gick hastigt genom husets rum, registrerade leksaker och klädesplagg som som vanligt låg på alla möjliga ställen utom där de skulle. Hon visste att hon snart skulle börja plocka i ordning allt det där, men än så länge behövde hon dem precis där de låg för att mota bort känslan av ett öde familjelandskap och den ännu värre undertonen av att ha skapat det själv. 

Skrivpuff 3 januari 2014, om ordet öde